Jag vill säga förlåt till er alla som har följt denna blogg, förlåt att jag inte skrivit på länge. Jag har bara inte orkat. Jag har varit så fruktansvärt deprimerat och har haft svårt att koncentrera mig på att göra saker. Bara att titta på en hel film är en ansträngning. Gång på gång irrar mina tankar iväg och jag tappar bort tråden i filmen. Sen blir jag så irriterad när jag inte längre kan komma ihåg vad de olika skådespelarna heter… Jag måste alltid pausa filmen och gå fram till datorn och Googla på filmen och kolla vad skådisarna heter innan jag får sinnesro. Samma sak när jag läser… Jag kan läsa flera sidor utan att veta vad jag läser om.

Men det som skrämmer mig mest är att mitt minne är så dålig. Det är främst korttidsminnet som sviktar. Jag måste skriva upp allt som jag ska göra och när jag tex sitter framför datorn och ser något som jag ska läsa måste jag skriva upp stödord, annars kommer jag inte ihåg vad jag skulle läsa.  Det känns som om huvudet är fullt med döda hjärnceller där de skvalpar huller om buller  i den gråa hjärnsubstansen. Signalsubstanserna har ingenstans att ta vägen i denna döda labyrint. Jag kanske håller på att bli dement. Det känns också svårt att skriva ibland.. Jag blir så osäker på om jag skriver rätt och om jag stavar orden rätt. Jag som har alltid varit duktig på rättstavning. Nu vet jag varken ut eller in. Tur att det finns rättstavningsprogram, jag  får nog börja använda en sådan.

Jag har provat att arbetsträna men pga min tarmsjukdom och depression gick det inte. Jag sökte bilstöd för att kunna ta mig till arbetstränignen men fick nej på grund av att jag hade fel ersättning från försäkringskassan. Dom har helt sjuka regler.  Vad spelar det för roll vad man har för ersättning, pengarna kommer ju från samma kassa… Jag blir så arg och ledsen. Jag har inte varit och hälsat på mina barn på två år nu eftersom jag inte vågar åka tåg eller buss pga mina tarmproblem.

Jag anmälde den medicinen som gjorde mig sjuk till Läkemedelsförsäkringen.  Efter 10 månaders handläggning fick jag nej till skadestånd  från Läkemedelsförsäkringen. Jag har nu överklagat ärendet och deras handläggnignstid är 4-8 månader.

Det känns som att jag har aldrig något roligt att skriva om, kanske är det därför jag drar mig från att skriva.  Men jag ska börja skriva rent det som jag skrivit hittills. Jag ska spara det i något form till mina döttrar. De vet inte så mycket varför jag är så olycklig. Vi har aldrig pratat om min barndom och ungdom. Det plågar mig att jag ofta känner att jag var en dålig mamma när filickorna växte upp. Jag var så rädd och rotlös och vi flyttade jämt och ständigt.

Det räckte inte att min barndom var ett enda kaos. Jag blev en strulig tonåring och även strulig vuxen.

På något sätt har jag aldrig blivit riktigt vuxen. Jag har alltid skött saker på mitt vis utan stöd från andra vuxna.

Fortfarande saknar jag en mamma och en pappa i mitt liv. En person som jag kan lita på och som älskar mig villkorslöst. Någon som tröstar och ger råd. Någon som är stolt över mig när jag gjort någonting bra. Någon som förstår mig och inte sviker.
Men någon sådan person har aldrig funnits i mitt liv och gudarna ska veta att jag känt och känner att jag är så oerhört ensam på denna onda värld.

Jag har ju mina barn, de är min familj men det var stundtals slitigt när de var små. Jag var så ensam om allt, både glädje och de mindre roliga sakerna.

Börje, barnens pappa var en skitstövel. Han var alkoholist utan att någonsin erkänna det. Han var elak och misstänksam.
Han slog mig aldrig, han använde andra metoder som var mer effektiva att bryta ner mig.
Men framför allt svek han mig redan innan barnen var födda.

Eftersom jag fick förvärkar väldigt tidigt lades jag in på sjukhus redan två månader innan beräknade nedkomsten. Där på Bodens BB låg jag och bara väntade att barnen skulle komma ut så jag kunde komma därifrån.
Börje syntes inte till många gånger. Kärleken till spriten var viktigast av allt för honom.
Till och med när jag var i början av graviditeten och var på ultraljud i Kalix var han på vift. Kurs i Stockholm hette det. När jag ensam fick reda på att jag väntade på tvillingar var han i huvudstaden och roade sig.

När jag kom hem till Haparanda från Kalix dök han upp fullare än någonsin och med två Grants flaskor i bagaget. “Du ditt svin, du bara super och jag väntar på tvillingar” skrek jag och hällde ut spriten. Han fattade ingenting som vanligt.

Han fattade inte mycket under min graviditet heller eftersom han var borta på sjön den mesta tiden. Där satt jag i Haparanda, långt från civilisationen helt jävla ensam med växande mage och växande problem.

De tre första månaderna spydde jag dygnet runt. Jag kunde inte äta något annat än apelsiner som jag var helt tokig i under hela graviditeten. Jag tappade bort räkningen hur många gånger jag var inlagd på sjukhus för att få dropp eftersom jag inte kunde få någon näring i mig via den vanliga födan.

Men till slut var väntan över. En eftermiddag satte värkarna igång och det kändes så starkt så jag visste att nu var det allvar. Jag ringde till Börje på kvällen och sa att det var bäst att han kom till sjukhuset nu för barnen skulle födas snart. Han dök upp vid tolvtiden på natten. Jag hade redan kämpat en del och var glad att han var där. Men ack så fel jag hade när jag inbillade mig att jag skulle få stöd av honom. Den grisen bad att få en säng till sig i förlossningsrummet. Han fick det och la sig och sov fram tills att barnen kom till världen vid halv sju tiden följande morgon.

Det jävligaste hände några dagar efter förlossningen. När Börje skulle skriva på faderskapspappret vägrade han. Han ville göra ett faderskapstest. Det kändes som ett slag rakt i ansiktet. Det skar i mitt hjärta när blodprovet på flickorna togs på deras minimala hälar.

Jag förstod inte då varför han ville göra faderskapstestet eftersom han visste att jag inte kunnat vara med någon annan. Men nu efteråt förstår jag att det ingick i hans djävulska beteende mot mig. Jag skulle brytas ner redan från början.

När flickorna var sex veckor gamla flyttade vi till Västerås där Börje hade fått jobb. Jag hade krävt honom att sluta på sjön eftersom jag ville att flickorna skulle ha en närvarande pappa. Inte ens då, när jag redan var psykat av honom i ett års tid förstod jag att han inte skulle ändras. Och så här i efterhand när man får de vettigaste tankarna inser jag att det var fel av mig att tvinga honom sluta som sjöman. Det var hans liv och det tog jag ifrån honom. Det klandrar jag mig för fortfarande eftersom kanske skulle Börje vara vid liv om han hade fått leva det liv där han hörde hemma.

Det känns som att det är mitt fel att allting gick som det gick pga att Börje tog landjobb.
Han trivdes inte. Han trivdes inte på jobbet och inte hemma heller. Han trivdes inte som småbarnsfar.
Efter några månader köpte han sig en egen lägenhet och flyttade från radhuset där vi bodde.
Efter ytterligare några månader fick han jobb i Stockhom och skaffade en övernattningslägenhet där.

Nu blev hans träffar med barnen väldigt sporadiska, han kom och gick som det behagade honom.
Han hade ett eget knep att reta gallfeber på mig. De gångerna jag hade planerat något och han lovat vara med sina barn brukade han antingen komma för sent eller inte komma alls så jag missade alltid det jag planerat.

Jag vet inte hur många gånger jag och flickorna stått på stationen i Västerås och väntat på en pappa som inte kommit med tåget. Och inte med nästa eller nästa heller. Jag har fått ta till vita lögner att pappa jobbar och inte hinner komma. Mina planer har spruckit och till slut slutade jag att planera saker eftersom jag visste aldrig om han skulle komma eller inte.

Vi gick på familjerådgivning men han lyssnade på ingen.
Efter några år fick jag ensam vårdnad eftersom han aldrig var närvarande. Rätten gav honom rätt att träffa barnen varannnan helg och varannan storhelg men han utnyttjade sina rättigheter endast när det passade honom. Några somrar tog han med sig flickorna till Haparanda och då var jag livrädd och kunde inte koppla av. Första sommaren innan flickorna fyllde ett år var jag med till stugan i Haparanda. Det slutade med att jag tog bilen och stack hem pga hans supande.

Trots att vi inte levde tillsammans och hade med varandra att göra endast pga barnen så ville Börje kontrollera mig. Han hade till och med kontaktat försäkringskassan och frågat om jag är sjukskriven när jag var på semester i Spanien. Han var ond. Så jävla ond. Han ville att jag skulle misslyckas. Han sökte alltid fel hos mig och terroriserade mig på de mest konstiga sätten.

Jag var verkligen inte fullkomlig själv men jag försökte göra mitt bästa. Jag utbildade mig när barnen var små. Slet ensam med hemmet, barnen och studierna. Fick jobb och fortsatte att slita. Livet var rätt så bra innan jag blev uppsagd från mitt jobb på Telia eller Televerket som det hette på den tiden när det var stora massuppsägningar. Mitt horton slog också till det året värre än någonsin och ibland undrar jag hur jag klarade av att sköta barnen alldeles ensam när jag var som sjukast.

Sen träffade jag en ny man. En bra man som på slutändan ändå förstörde det enda trygghet jag hade kvar i livet. Min ekonomi.

Det känns jobbigt att skriva när jag inte gjort det på länge. Känns som att jag tappat tråden lite..

Jag har börjat redigera det jag skrivit tidigare och sparar det redigerade materialet med hoppet att någon gång låta mina döttrar läsa det. Även om jag ibland längtar efter döden så är jag rädd att dö innan jag berättat min historia. Mina barn vet ju inte så mycket om mitt liv och jag har fruktansvärda skuldkänslor över att jag inte orkat prata om någonting. Jag har sopat allt det svåra under mattan och på något sätt vill jag förklara varför jag inte är som alla andra. Varför jag lät deras mormor försvinna ur deras liv..  Varför vi bott på så många olika ställen….Varför jag aldrig pratar om deras döda pappa.. (jag vill ju inte prata illa om honom eftersom han är död men jag har inte heller något gott att säga om honom) Det finns så mycket jag vill säga som blir osagt.

Jag känner mig feg och dålig som människa. Jag har alltid flytt från det svåra.
Att sitta och skriva om mina innersta tankar är oerhört svårt men jag känner att jag måste göra detta. Det här projektet ska jag göra klart… den här gången ska jag inte fly.

Det kom ett nytt minne till mig igår kväll..
En sommardag efter maten satt jag i vardagsrummet.  Plötsligt knackar det på ytterdörren och en till mig okänd man kliver in. Han får syn på mig och hälsar mig med orden “Du måste vara Marita, jag är din pappa från förr i tiden”. Jag bara sitter där och är förvirrad. Tankarna rusar i huvudet. “Min pappa”. “Från förr i tiden”. “Vilken tid”? “Vilken pappa”? “Är han min pappa”? Herregud, är han verkligen min pappa tänker jag medans han går vidare mot köket där mormor, morfar och några släktingar fortfarande sitter och äter. Morfar sitter med ryggen mot dörren till hallen när denna mystiska man stiger in i köket med orden “goddag i stugan” och sträcker sin hand mot morfar som är på väg att vrida sig mot honom. Morfar vänder sig tillbaka mot bordet och säger “Till dig räcker jag inte min hand” och fortsätter att äta. Ingen vill prata med denna man som kanske är min pappa. Jag är rädd eftersom jag aldrig sett morfar så fientlig, så arg.  Jag fick veta senare att mannen var Klaus, Hilkkas och Ristos pappa.  Det var till honom morsan hade rymt med mig när jag var liten.  Jag hade tillbringat ett par år av mitt liv med mannen som nu försvann lika fort som han dykt upp.

När detta hände var jag kring tretton år men fortfarande kan jag se klart scenen där min morfar vänder ryggen till Klaus. Det är så märkligt att vissa händelser etsar sig i minnet så starkt och vissa saker kan man inte framkalla hur hårt man än försöker. Och det känns som att det är de tråkiga minnena som är klara och de få lyckliga stunderna är så suddiga och otydliga.

———-

Jag har slutat att äta Cymbalta för några månader sedan. Jag mår inget vidare bra men det gjorde jag inte heller med tabletterna. Under tiden jag åt medicinen kändes det som om jag var inne i en bubbla.. jag kände varken gläde eller sorg, allting kändes som en grå massa. Nu känner jag mest sorg och är ledsen och så oerhört deprimerad men jag vill inte äta den medicinen. Det tog flera månader att bli av de konstiga små “elektriska stötarna” som jag hade i kroppen under och efter nertrappningen av tabletterna.

Jag känner att jag är i stort behov av samtalsterapi av något slag men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig till sjukhuset och påbörja något jag inte orkar fullfölja. Skrivandet får vara min terapi för tillfället.

———

Tips till er som har författardrömmar. www.vulkan.se

Det här skrev jag på mitten av 70-talet med min då knaggliga svenska. Trettio år har gått och fortfarande har jag samma önskan…

Ja, visst är det min skrynkliga hand

Om jag fick bara dö en liten stund
och erfara hur det är
att inte känna någon smärta
och att inte vara här

Om jag fick bara dö en liten stund
och inte sakna dig
dig som jag inte hittar
som skulle älska mig

Om jag fick bara dö en liten stund
och inte tänka på
det som varit och komma skall
de tankarna plågar mig så

Om jag fick bara dö en liten stund
och känna ett ögonblicks ro
då skulle jag säkert veta
att i himmelen vill jag bo

Nu när har skrivit ner en del av de händelser i mitt liv som känns svåra och ibland så orättvisa har jag börjat analysera allt som har hänt. Jag vet inte om jag känner någon lättnad men kanske är det här en början till en läkningsprocess. Att ha delat av de minnen som jag dolt i mitt innersta så länge känns ibland bra och ibland jobbigt.

Jag känner tröst i att så många har läst… kanske hjälper jag någon i min förtvivlan. Men jag känner också en bottelös sorg – Varför har jag straffats så hårt? Varför fick inte jag en lycklig barndom och ett lyckligt liv? Vems är felet?
Det enda svaret jag finner är min mamma. Hon som skulle älska och trösta mig har svikit mig hårdare än någon annan.

Att mitt vuxna liv har blivit ett misslyckande speglas mycket av min otrygga barndom.
Jag har alltid sökt efter kärlek… många gånger på mindre bra sätt. När jag var i tonåren var jag i mitt kärlekströstande ett lätt byte för lite äldre killar. Så har det fortsatt i det vuxna livet också många gånger. Jag har aldrig gillat sex speciellt mycket men jag stod ut med det onda bara för att få en stunds närhet.

Visst har jag älskad också och känt mig älskad men jag har aldrig vågat älska fullt ut.
Jag har alltid känt rädslan att jag kanske blir lämnad och i mitt livs bästa förhållande gjorde jag slut eftersom jag var så fruktansvärt rädd att bli lämnad.

Att jag för övrigt har bara träffat skitstövlar är väl det så kallade ödet. Eller kanske är jag en magnet som drar till sig män som inte är normala. Det är märkligt att alla förutom en kille som jag varit tillsammans med har varit missbrukare. Missbukare av alkohol, droger, spel, kvinnor…

Sen att jag inte orkat ta tag i mitt liv är mycket mitt fel men också omständigheternas.
Mina barns far var närvarande när det passade honom och det var inte alltid så lätt att vara alldeles ensam med tvillingar. Jag hade ingen släkt som hjälpte till eller ställde upp på något sätt så jag var verkligen ensam med både sorg och glädje.

Min ekonomi blev förstörd när jag litade på en kille som redan förstört sin egen ekonomi. Jag skrev på det ena och det andra och det slutade med att jag satt där ensam med kravbrev som aldrig slutade komma. Jag hade ingen möjlighet att betala och givetvis hamnade allt hos kronofogden och mitt namn var också förstört.

Det gjorde livet mycket svårare att leva och då satt jag verkligen i skiten och sitter där än idag. Jag kan inte få bostad i mitt namn, jag kan inte skaffa abonnemang av något slag och jag kan knappast beställa något utan att betala i förväg och det kommer inte på fråga att köpa något på avbetalning.

Om jag hade vetat då vad jag vet idag hade jag försökt att ordna skulderna på något sätt. Nu är det för sent och jag får leva på fattigdomens avgrund resten av mitt liv. Men där har jag bara mig att skylla. Att jag var så blåögd och att jag inte förstog att ta tag i skulderna innan dom växt till skyhöga belopp.

Jag har också haft Hortons huvudvärk sedan jag var 17 år och det har inte gjort livet lätt att leva. Studier och jobb har alltid blivit lidande av mina långa och plågsamma huvudvärksperioder. Jag har alltid varit oärlig när jag sökt jobb.. ingen arbetsgivare har någonsin fått veta att jag har en kronisk sjukdom som kräver långa sjukskrivningar. Jag har bara sökt jobb i vanlig ordning och jobbat tills jag blivit sjuk. Huvudvärken i sig är väldigt energikrävande och när jag också hade ständigt dåligt samvete för det ena och det andra knäckte det mig till slut helt.

Att jag för snart ett år sen fick en tjocktarmsinflammation med ständiga diarréer är som pricken över i:et

När jag ser på debatter och TV program där experter och även okunniga basunerar ut att “man ska ta tag i sitt liv” har jag ibland lust att få tag i personen i fråga och ruska om honom/ henne. Det är inte lätt att komma upp från en grop som bara blir djupare och djupare för varje stund som går. När alla möjligheterna är uttömda och man inte har stöd från en enda person på denna jord… när man är totalt ensam, sjuk både själsligt och kroppsligt. När det känns att den enda utvägen från helvetet är att sluta existera helt och hållet.

——————

Det här kändes bra, att gnälla riktigt ordentligt. Tänk om jag hade någon att prata med….

——————
Andra bloggar om: Svår barndom, hortons huvudvärk, skuldfälla, kronofogden, depression, självmord, tårar, personligt

Jag ska nog be min läkare byta ut Cymblatan mot något annat… kanske Cipralex som jag åt tidigare. Jag känner mig lugnare med Cymbalta och ångesten och paniken på morgnarna är borta men allt annat är också borta. Alla känslorna och all motivation. Jag känner ingenting. Ingen glädje och ingen sorg. Allt är genomgrått.. Det känns som om jag lever inne i en kupa helt borta från den övriga världen. Jag orkar inte tänka och jag orkar inte göra någonting.

När jag åt Cipralex kände jag ångest och panik under några timmar direkt efter jag vaknat. Men jag kunde KÄNNA saker. Jag var ledsen men ibland var jag också glad. Jag skulle nog inte säga mer än “jaha” ifall jag vann en miljon på lotto. Ingenting berör mig. Jag orkar inte umgås med någon. Jag är vaken några timmar och sen sover jag några timmar… dygnet har inte längre någon betydelse. Jag lever i helt egen värld… ensam och oberörd. Som en zombie.

Hellre tar jag smällen och mår lite sämre då och då i utbyte mot att känna glädje, sorg och andra känslor. Jag har levt ensam i många år… alldeles för länge En människa ska inte vara så mycket ensam som jag är. Men jag orkar inte egagera mig i någon ny människa och ännu mindre i en ny kärlek. Jag avfärdar alla som vill närma mig eller i värsta fall ignorerar jag dom utan några som helst samvetskval. Jag stänger av min mobil när jag vill vara ifred utan att tänka så mycket på att det kan hända något mina döttrar… att dom inte kan få tag i mig om det krisar. Jag har dåligt samvete att jag inte orkar bry mig men inte så mycket att det stör mig. Det liksom kvittar som allt annat.

Jag vill så gärna börja leva annars kan jag lika gärna dö.

—————

Andra bloggar om: cymbalta, cipralex, ångest, panik, likgiltighet, döden, ensamhet

När Erkki och jag gick skilda vägar satt jag ensam i en stor trea. Jag tänkte att jag kunde lika gärna hyra ut ett rum så jag hörde med mina bekanta ifall de visste någon som behövde någonstans att bo. Snart flyttade Arja in hos mig och hon spottade inte heller direkt i glaset så vi festade hejvilt under helgerna. Konstigt att grannarna inte klagade när vi spelade musik på hög volym mitt på nätterna.

En helg åkte Arja och jag till en båt på stan. Hon kände någon som jobbade på denna båt och vi skulle hämta lite sprit därifrån. Vi drack en hel del ombord på båten och på hemresan på bussen till Tyresö drack vi ännu mer. Arja blev jättefull och när vi var framme i Bollmora centrum var hon helt borta och rasade ihop i en hög när vi kommit ut från bussen. Jag lämnade henne på en bänk och styrde kosan mot en krog som låg i närheten. Jag hade ingen aning om vad klockan var och när jag kom fram till restaurangen var dörren låst. Jag var precis på väg tillbaka till Arja när jag hörde att någon sparkade på något. Jag gick tillbaka och såg en kille som stog och sparkade i en stor glasruta. När han fick syn på mig stack han och jag gick fram till glasrutan och såg att han sparkat ett hål i det. Jag sparkade en gång till med min träsko och nästan hela jävla rutan rasade ner. Det var rutan till entren som delades av krogen och ett konditori. Konditoriet låg i gatuplanet och krogen en trappa upp.

Jippi, här ska det drickas lite gratissprit tänkte jag.
Utan att tänka längre än näsan pekade klev jag in ochgick uppför trappan. Dörrarna var olåsta så det var bara att kliva in. Men spriten var inlåst och jag var så full att jag inte ens fattade att testa om ölkranen var igång. När jag irrade runt i köket fick jag syn på en man. Han hade följt efter mig när jag sparkade ner rutan. Vi skulle precis gå därifrån när polisen kom. Det blev en färd till polisstationen i Handen där vi förhördes och släpptes efter någon timme. Gubben sa som jag att det var någon annan som hade redan sparkat ner rutan innan vi gick in så det blev inga påföljder av den storyn.

Konstigt nog har jag haft med polisen att göra endast två gånger trots att det hände mycket under åren då jag drack som mest.

Den andra gången var lite allvarligare och hade kunnat sluta mycket illa men jag hade turen på min sida.
Då hade jag flyttat från Tyresö till Masmo, tillsammans med en kille som hette Martti.
En kväll när vi spelat kort hos Marttis syster Marja och hennes man Taisto upptäckte jag att Martti var borta. Jag hade ingen körkort då så Martti brukade köra när han inte druckit. Men den kvällen var han borta och bilen stog kvar utanför Marjas port.

När vi såg att Martti hade försvunnit beslutade vi att gå hem till oss. I huset där Martti och jag bodde fanns en pizzeria och vi misstänkte att Martti hade gått dit. När vi kom ut på gatan tänkte jag att vi kunde ta bilen trots att det endast var ett par hundra meter hem till oss. Marja och Taisto började gå men en ung kille vars namn jag glömt vid det här laget satt sig i framsätet brevid mig. Jag startade bilen och började köra hemåt.

Marja och Taisto hade hunnit halvvägs och precis innan vi hann fatt dem fick jag en idiotisk idé. Jag svängde bilen mot Taisto och tänkte bara skrämma honom lite men onykter som jag var så träffade jag honom med bilen. Han föll mot en stor fyrkantig betongkruka och blev kvar liggandes på marken. Jag blev fruktansvärt rädd men trots det parkerade jag bilen och steg ur. Jag trodde att jag hade dödat Taisto men han levde.

Det verkade inte vara någon fara med honom men någon hade redan ringt 90000 och snart var både polisen och ambulansen där. Och kvar var också jag med bilnycklar i fickan. Snutarna frågade vem som kört på Taisto och givetvis fanns det någon som pekade ut mig. Bilnycklarna åkte fram ur min ficka men det förklarade jag med att hemnyckeln satt i samma knippa. Snutarna kände på bilen men den var ju iskall eftersom den inte varit igång mer än någon minut.

Taisto kördes iväg med ambulansen och eftersom jag inte hade legitimation på mig skulle polisen följa mig hem så jag kunde identifiera mig. Men väl hemma kunde jag inte hitta  min leg och Martti var så full att det inte gick att få liv i honom. Jag fick följa med polisen och när dom frågade om det fanns någon som kunde säga vem jag var fanns det inget annat alternativ än min morsa. Så mot Högdalen med polisbilen och snart stog vi bakom min morsas dörr och ringde på. Morsan var på bingon som vanligt så det var Bernt, morsans man som öppnade dörren och polisen tryckte fram mig och frågade honom ifall han kände igen mig.

Det mest konstiga var att efter att Bernt identifierat mig körde polisen mig tillbaka hem.

Det blev förhör senare och även en rättegång men Taisto sa att det inte var jag som körde bilen så jag kom undan väldigt lätt och helt utan påföljder förutom mitt dåliga samvete. Dock lärde jag mig någonting av det hela… Att aldrig köra bil på fyllan och det håller jag hårt på.

Må Gud förlåta mig för mina synder och ta väl hand om Taisto som idag är uppe i himlen.
(dock inte för att jag körde på honom)
————
Andra bloggar om: alkohol, fylla, sprit, festande, polis, bekännelser, misstag, ånger

Jag ska skriva om en händelse som jag inte gärna pratar om men som plågar mig enormt mycket.

För några år sedan råkade jag ut för en väldigt obehaglig händelse som har gjort mig skygg och rädd.

Jag var på den lokala puben och skulle ta några öl. Jag hade druckit två små starköl och beställde en tredje och gick på toaletten. När jag kom tillbaka till bordet pratade jag med en kille som skulle möta sin tjej kl 20:00 när hon skulle hem från jobbet. Klockan var då halv åtta. Det är det sista jag minns.

Följande morgon vaknar jag i en poliscell. Jag är blodig i ansiktet och mina kläder är smutsiga. Jag vet absolut inte vad som har hänt och varför jag är hos polisen. Polisen förklarar att dom hittat mig gåendes på motorvägen kl 02:15 på natten. Jag fattar ingenting och jag kan inte tänka. Jag vill bara hem.

När jag kommer hem är jag helt borta och går och lägger mig. Jag sover fram till nästa morgon och när jag vaknar känner jag en fruktansvärd fasa. Det är knappt att jag får upp ögonen och jag har kraftig huvudvärk och är illamående. Jag kravlar mig till toaletten och när jag ser min spegelbild är det som att se någon annan. Det kan inte vara jag, det är en ond dröm tänker jag….

Men det är jag. Mina bägge ögon är blåslagna och nästan igensvullna. Jag har en stor, mjuk bula stor som en handflata i sidan av pannan. Halva ansiktet är blålila. Under ena ögat har jag ett sår med en hård sårskorpa som svider. Bägge ögonvitorna är nästan helt blodfyllda. Herregud vad har hänt?

Jag är helt panikslagen och går och lägger mig i sängen. Där ligger jag och gråter och känner fruktan och fasa och en ångest som förlamar mig helt. Jag ligger så i två dagar. jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ser bara värre ut i ansiktet och bulan har blivit större och det bultar i den. Jag är riktigt rädd. Jag försöker tänka vad som har hänt men jag kommer inte längre en till halv åtta när jag tittade sista gången på klockan när jag var på puben. Så ligger jag i två dagar till med en fasa som inte går att beskriva.

Jag har slut på cigarretter och jag har slut på allt. Jag kan inte äta men jag vill ha cola eller något annat att dricka än bara vatten. Jag tänker och tänker… hur ska jag få tag på cigg…

Jag skäms så mycket att jag kan inte ens gå ut på balkongen. Jag känner ingen där jag bor… eller gör jag? Jag kommer på en tjej som jag pratat med några gånger när vi varit ute med våra katter. Hon har sagt sitt efternamn till mig en gång och till slut efter en vaken natt kommer jag ihåg vad hon heter. Hennes nummer finns i katalogen och jag finner inget annat utväg än att ringa till henne. Jag presenterar mig och när hon lovar att hon kommer upp till mig varnar jag henne om hur jag ser ut.

Hon kommer och blir chockad. Hon kan inte tro sina ögon och jag berättar vad jag vet och att jag behöver hjälp. Hon tycker att jag ska åka upp till lasarettet men jag orkar inte. Jag vill bara ha cigg och läsk. Denna tjej blir min hjälp de kommande veckorna som jag inte kan visa mig ute. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig om inte hon fanns för mig då.

Hela fyra veckor går innan jag är såpass bra att jag kan gå ut med solglasögon. Jag har fortfarande mörka ringar runt ögonen och bulan är jättestor samt såret under ögat ser fult ut.

Under de här fasansfulla veckorna ringde jag ett antal samtal för att få hjälp och svar på mina frågor. Jag ringde puben där jag varit och frågade hur mycket jag egentligen druckit och om dom vet vad som hänt. Men det enda dom kunde säga var att jag druckit tre små starköl och det sista dom såg av mig var vid åttatiden när jag stod utanför med en blond tjej. Vad som hände sen är i dunkel för mig. Men någon måste veta. Någon eller några som inte vill berätta.

Det värsta är att jag inte fick mer hjälp av polisen. Att jag blev inkastad i en fyllecell i mitt tillstånd. Jag var fortfarande helt borta på morgonen när polisen släppte ut mig. Att jag behandlades som en skit när jag gjorde anmälan och att polisen inte ens ville lyssna när jag påpekade att jag tycker att dom agerat fel. Dom förklarade fyllecellen med att jag hade luktat alkohol. Givetvis lades förundersökningen ner utan att polisen ens lyfte ett finger. Det fanns inga vittnen och eftersom jag inte kördes till sjukhus fanns inte heller bevis på mina skador och vad jag hade drogats med.

Jag ringde också till akuten flera gånger angående bulan i huvudet. Den var riktigt skrämmande eftersom den var så stor och mjuk och det värkte ständigt i det. Men jag fick bara svar att det blir bra av sig själv, att man inte gör något åt bulor. Efteråt har jag läst på nätet att det är specillet farligt med mjuka bulor. Man kan ha spräckt skallen i värsta fall och det ska man inte leka med. Men det verkar ju vara mest idioter som sitter på sjukvårdsupplysningen… Minns en annan gång när jag hade haft hög feber i fem dagar. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och sa att jag har fyrtiogradersfeber sedan fem dagar tillbaka… fick rådet att ta alvedon. När febern inte hade gått ner nästa dag så ringde jag igen. Då var det en annan kärring som sa att jag skulle ta alvedon. Jag sa att jag redan tagit det så frågade hon hur mycket jag tar. Jag tar en var fjärde timme sa jag, rådet som jag fick när jag ringt tidigare. Då säger denna häxa att jag ska ta två varje gång. Men leverskadorna då frågade jag … kan man inte få leverskador av så mycket alvedon? Till svar fick jag att vad har jag att välja på? Vilka idioter! Samma tjej som hjälpte mig efter drogincidenten hjälpte mig till slut till akuten. Hon råkade komma hem till mig och körde mig genast till läkare. Jag hade dubbelsidig lugninflammation och läkaren skällde på mig att jag inte kommit tidigare. Ja, hur lätt är det att komma till läkare när man ska gå via korkskallar i sjukvårdsupplysningen.

Tillbaka till droghistorian. Jag kontaktade också brottsofferjouren när jag mådde dåligt men det kändes som att prata med en vägg. Fick några papper och broschyrer hemskickat och det var i stort sett allt stöd jag fick. När två år hade gått och jag led fortfarande av ångest och var väldigt isolerad av omvärlden sökte jag skadestånd hos brottsoffermyndigheten men fick givetvis avslag. Inte så att några pengar skulle ge mig mitt liv tillbaka men det är alltid drägligare att leva och kanske hade jag fått en liten känsla av upprättelse.

Men så blev det inte och jag lider fortfarande av händelsen. Efter det har jag slutat gå på krogen. Jag är väldigt misstänksam när jag ens dricker läsk ute. Jag vill öppna flaskan själv och jag lämnar den aldrig obevakat. Jag litar inte på människor… speciellt inte polisen och sjukvården. Jag har isolerat mig och umgås med bara en handfull människor..

Men livet tar och livet ger. Tar mest.

Det var svårt att vara ensam och inte kunna prata riktigt om det här med någon. Det som jag kände då var en ren skräck. Skrämmande och förlamande. Det känns också svårt att inte har blivit trodd. Att polisen inte ville lägga ner några som helst resurser på mitt ärende. Det fanns bara på papper som snabbt skyfflades undan.

Jag vet inte än i dag vad som hände under de sex timmarna från att jag setts på krogen och tills polisen hittade mig på en mörk höstnatt på motorvägen.

———————-
Andra bloggar om: drogad, drogad på krogen, polisen, sjukvården, skräck, fasa, ångest, fyllecell

Nu är det länge sen jag skrev senast… Det känns som om jag inte orkar minnas.
Måga tankar har farit genom huvudet efter att jag började skriva. På något sätt känns det skönt att få sina tankar nerskrivna… på något underligt sätt får jag ett slags distans på det svåra. Jag kan aldrig förlåta min mamma men jag får inte längre den fruktansvärda ångest jag kände förut när jag tänkte på allt hon gjort och inte gjort. Jag accepterar att jag inte kan förändra det förflutna och att jag får leva med mina minnen hur ont det än gör.

Därför har jag nu beslutat att skriva ner resten av min historia… skriva om mitt skitliv som har ätit upp min själ. Jag skriver för att få frid…

Men jag måste påminna mig själv också om att livet finns fortfarande hos mig. Att ingenting kan bli så mycket sämre än det är och också att många har det ännu värre…. Om det nu ska vara till tröst… Varför skulle jag må bättre av att tänka att någon annan har det sämre??

————

Jag äter Cymbalta fortfarande… Jag vet inte om jag mår bättre av det men jag mår inte sämre heller. Jag vill inte veta hur jag skulle må utan medicinen. Jag mådde riktigt dåligt i några veckor men jag tror att det berodde på brist av motion. Jag har ju alltid motionerat regelbundet men pga tarminflammationen har jag inte kunnat göra det i samma utsträckning som förut. Nu har jag dock börjat promenera dagligen och jag känner mig starkare i själen. Jag får inte längre den fruktansvärda hjärtklappningen och kvävande känslan på kvällarna… det som har förlamat mig i flera månader.

Det är skrämmande hur mycket jag också har tänkt på döden de senaste månaderna. Jag har inga självmordstankar men jag har tänkt på döden dagligen…. Funderat på det gåtfullaste som finns….

———–
Andra bloggar om: ångest, cymbalta, depression, livet, mamma, minnen