Skrivet 16 augusti 2007

Nu har jag inte orkat skriva på flera dagar.

Jag fattar inte hur jag ska komma ur den här depressionen.
Har käkat antidepressiva sedan februari och jag känner mig inte ett dugg bättre.

Det känns som att jag inte har något att leva för.
Varje dag tänker jag att jag ska “rycka upp mig” IMORGON men när morgondagen kommer känns det som jag inte sovit alls. Jag är så trött och allt känns så meningslöst.

Allting känns lättare på natten. Då är det så tyst och det finns inga krav.
På natten kan jag inte städa eller motionera.
På natten kan jag inte handla.
På natten ringer inte telefonen.
På natten kan jag bara vara och känna att jag finns fortfarande.
På natten kommer drömmarna om en bättre morgondag
På natten slutar jag inte att hoppas.

Allt oftare stänger jag av telefonen på dagarna för jag ORKAR INTE prata med någon.

Jag har blivit folkskygg.

Jag har dåligt samvete för allt.
När diskhögen växer
När tvättkorgen svämmar över
När jag inte orkar gå och handla
När jag stänger av telefonen…. det kan ju hända något mina döttrar och jag kan inte nås
Att jag inte varit tillräckligt bra mamma
Att jag inte orkar orka

Jag känner mig utpekad som den PARASIT som det skrivs om i inläggen i forumen där folk med långa sjukskrivningar döms som lata. Jag skäms för att jag inte kan arbeta.
Jag befinner mig på samhällets soptipp.

Jag känner dåligt samvete när jag fortfarande orkar läsa och delta i debatten…. Jag ska ju inte orka göra det eftersom jag inte orkar jobba. Jag ska ju vara osynlig……….. helst död önskar översittarna och tyckarna.

Men jag orkar inte bry mig längre.
Varje dag känns som en kamp.

Men än lever jag och har drömmar.
Jag drömmer om att jag är en dag är som “alla andra”… som dom flesta i alla fall.
Att jag en dag kan skratta, gråta och LEVA!
Att någon vill anställa mig trots att jag är gammal och har Horton.
Jag drömmer om kärlek… att någon bryr om sig om mig
Att få känna mig älskad och behövd.

Jag vet att många tyckare tycker att “det är bara att rycka upp sig”.
Men den som inte varit i botten av denna svarta förtvivlan har ingen aning om hur det verkligen känns.
Det visste inte jag heller när jag som ung mötte en äldre kvinna som var djupt deprimerad. Jag förstog inte varför hon inte log… varför hon bara satt där och rökte. Varför hon inte LEVDE.
Jag tänkte då att “så där kan jag aldrig bli”. Jag var full av liv och såg på framtiden med tillförsikt.

Men ingenting blev som jag drömt om. Det kom för många motgångar som jag inte kunde hantera på egen hand
och det fanns ingen som kunde hjälpa mig.
Kanske var jag för svag, kanske skulle jag ha kämpat hårdare…..
Men till slut rann bägaren över och jag befann mig djupt nere i ett mörkt hål som bara blev djupare och djupare desto mer jag försökte komma upp från den.

Jag har inte valt att må så här dåligt.