Mamma!

Jag hatar dig och jag kan aldrig någonsin förlåta dig.
Varför födde du mig till den här världen när du inte ville ha mig?

Varför svek du mig gång på gång?

Vet du hur ont det gjorde att inte ha en mamma som stoppade om mig på kvällarna?
Jag grät när mina kusiners mamma kramade mig en kväll när hon nattat sina egna barn. Det var den enda gången någon kramat mig när jag var liten. Jag grät och längtade så mycket efter dig.

Du hämtade mig när jag var åtta år gammal. Men jag fick ingen kärlek av dig. Du lät din nye man vara fruktansvärt elak mot mig och såg bara på brevid utan att försvara mig.
Efter knappt ett år hade du fått nog av mig. Du tyckte att jag var besvärlig så jag fick åka tillbaka till mormor och morfar.

Vet du vad mamma? Jag var inte besvärlig. Jag var som barn brukar vara.
Jag var bara så ensam eftersom du var aldrig hemma när jag kom hem från skolan.
Och på kvällarna fick jag gå och städa kontor med dig. Men inte ens då fick jag någon kärlek av dig. Jag dög till att tömma papperskorgar och städa toaletter.
Sen när vi kom hem gled du bara runt naken och din man kallade dig för älskling hela tiden.

Det konstiga var att jag trots allt längtade efter dig när du lämnat mig igen och jag växte upp hos mormor och morfar. Jag drömde att du älskade mig och att du skulle vilja vara min mamma. Att du skulle hämta mig och vi skulle leva lyckliga som en riktig familj.

Det jag kommer mest ihåg är en ständig längtan efter dig. Det gjorde så ont inom mig och det gör ont fortfarande eftersom jag vet att jag aldrig kan få en mammas kärlek.

Jag hatar dig för att du också tog min pappa ifrån mig.
Jag hatar dig för alla dina lögner.
Jag hatar dig för att du har gjort så att jag aldrig kan lita på någon eller älska någon.
Jag hatar din skenhelighet och egoism.
Jag hatar dig mamma!
Jag hatar dig för att du inte kunde stå för det du gjort mot mig och mina halvsyskon. Du ville inte prata om det, när jag tog upp vissa saker sa du att det inte hade hänt.

Mamma, tror du verkligen på det själv? Tror du att jag hittade bara på? Om du gör det måste du vara sinnessjuk. För jag har upplev allting och jag kommer ihåg många händelser från väldigt tidig barndom. Jag kan fortfarande känna känslorna jag kände vid olika händelser.
Traumatiska händelser sitter i för alltid. Jag kan aldrig glömma skräcken när du lämnade mig, längtan när du var borta och hoppet att du skulle börja älska mig.

Jag vet att du är rädd för döden. Det var du redan för länge länge sedan. Du är nog ännu räddare nu när du är gammal och döden närmar sig. Jag tycker att du kan brinna i helvetet för det du har gjort för mig och mina halvsyskon. Du har förstört så många människors liv med din kärlek till dig själv och bara till dig själv. Det är dags för dig att känna skräck och längtan. Men du har inget hopp. Du har varit så ond hela ditt liv och det vet du. Men det är för sent att ångra sig nu. Nu kan du ruttna i din ensamhet för en sådan människa som du är har du inte heller några vänner.

Även om det aldrig kommer att hända men om du skulle komma och be och böna min förlåtelse skulle du inte få det. För det är alldeles för sent. Du är en hjärtlös egoistisk främling och jag hatar dig verkligen!

Fån din dotter.

_________________

Andra bloggar om: mamma, hat, döden, barndom, trauma, längtan, längtan efter kärlek, tårar