Nu är det länge sen jag skrev senast… Det känns som om jag inte orkar minnas.
Måga tankar har farit genom huvudet efter att jag började skriva. På något sätt känns det skönt att få sina tankar nerskrivna… på något underligt sätt får jag ett slags distans på det svåra. Jag kan aldrig förlåta min mamma men jag får inte längre den fruktansvärda ångest jag kände förut när jag tänkte på allt hon gjort och inte gjort. Jag accepterar att jag inte kan förändra det förflutna och att jag får leva med mina minnen hur ont det än gör.
Därför har jag nu beslutat att skriva ner resten av min historia… skriva om mitt skitliv som har ätit upp min själ. Jag skriver för att få frid…
Men jag måste påminna mig själv också om att livet finns fortfarande hos mig. Att ingenting kan bli så mycket sämre än det är och också att många har det ännu värre…. Om det nu ska vara till tröst… Varför skulle jag må bättre av att tänka att någon annan har det sämre??
————
Jag äter Cymbalta fortfarande… Jag vet inte om jag mår bättre av det men jag mår inte sämre heller. Jag vill inte veta hur jag skulle må utan medicinen. Jag mådde riktigt dåligt i några veckor men jag tror att det berodde på brist av motion. Jag har ju alltid motionerat regelbundet men pga tarminflammationen har jag inte kunnat göra det i samma utsträckning som förut. Nu har jag dock börjat promenera dagligen och jag känner mig starkare i själen. Jag får inte längre den fruktansvärda hjärtklappningen och kvävande känslan på kvällarna… det som har förlamat mig i flera månader.
Det är skrämmande hur mycket jag också har tänkt på döden de senaste månaderna. Jag har inga självmordstankar men jag har tänkt på döden dagligen…. Funderat på det gåtfullaste som finns….
———–
Andra bloggar om: ångest, cymbalta, depression, livet, mamma, minnen
Måste bara säga att jag känner igen mig kring mycket det du skriver. Man vill INTE minnas. Bara glömma, alltihop. Själv har jag också haft en tid som liten när allting inte helt stod rätt till, kanske det kallas för en barndom, men själv anser jag att jag aldrig haft någon sådan, därför föredrar jag att säga “den tiden”. Mina föräldrar är/var psykiskt sjuka, visserligen det är dom fortfarande paranoia schizofreni, slog oss, försökte strypa oss osv. en rad traumatiska händelser, inkopplad med soc. Sexuella övergepp, depression, misslyckat självmordsförsök. Alla i min familj förutom jag och min syster har varit inlagda på psyket. Men antar att det snart är min tur, känns det som just nu iallfall, ser ingen mening i att leva nu när “pappa” på allting dog, på samma dag fick min moster fått bestående hjärnskador efter att en bil körde på henne över ett övergångställe.
Hoppas iallfall att du orkar att kämpa! Jag tror på dig. =)
Kramar. /Milla
av: Milla den 5 november, 2007
, kl. 22:03
Dina ord värmer verkligen. Och jag har sökt hjälp på min egen hand (efter alla dessa år som jag inte tordas) , BUP och nu ska jag troligtvis få bo någon annanstans och kanske att jag får hjälp med mina “självmordsplaner” dvs. att inte genomföra dem. Hoppas det blir bättre för dig också, du sa att du är vuxen, hur gammal? *nyfiken* =) Kramar.
av: Milla den 6 november, 2007
, kl. 17:07