Jag ska skriva om en händelse som jag inte gärna pratar om men som plågar mig enormt mycket.

För några år sedan råkade jag ut för en väldigt obehaglig händelse som har gjort mig skygg och rädd.

Jag var på den lokala puben och skulle ta några öl. Jag hade druckit två små starköl och beställde en tredje och gick på toaletten. När jag kom tillbaka till bordet pratade jag med en kille som skulle möta sin tjej kl 20:00 när hon skulle hem från jobbet. Klockan var då halv åtta. Det är det sista jag minns.

Följande morgon vaknar jag i en poliscell. Jag är blodig i ansiktet och mina kläder är smutsiga. Jag vet absolut inte vad som har hänt och varför jag är hos polisen. Polisen förklarar att dom hittat mig gåendes på motorvägen kl 02:15 på natten. Jag fattar ingenting och jag kan inte tänka. Jag vill bara hem.

När jag kommer hem är jag helt borta och går och lägger mig. Jag sover fram till nästa morgon och när jag vaknar känner jag en fruktansvärd fasa. Det är knappt att jag får upp ögonen och jag har kraftig huvudvärk och är illamående. Jag kravlar mig till toaletten och när jag ser min spegelbild är det som att se någon annan. Det kan inte vara jag, det är en ond dröm tänker jag….

Men det är jag. Mina bägge ögon är blåslagna och nästan igensvullna. Jag har en stor, mjuk bula stor som en handflata i sidan av pannan. Halva ansiktet är blålila. Under ena ögat har jag ett sår med en hård sårskorpa som svider. Bägge ögonvitorna är nästan helt blodfyllda. Herregud vad har hänt?

Jag är helt panikslagen och går och lägger mig i sängen. Där ligger jag och gråter och känner fruktan och fasa och en ångest som förlamar mig helt. Jag ligger så i två dagar. jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ser bara värre ut i ansiktet och bulan har blivit större och det bultar i den. Jag är riktigt rädd. Jag försöker tänka vad som har hänt men jag kommer inte längre en till halv åtta när jag tittade sista gången på klockan när jag var på puben. Så ligger jag i två dagar till med en fasa som inte går att beskriva.

Jag har slut på cigarretter och jag har slut på allt. Jag kan inte äta men jag vill ha cola eller något annat att dricka än bara vatten. Jag tänker och tänker… hur ska jag få tag på cigg…

Jag skäms så mycket att jag kan inte ens gå ut på balkongen. Jag känner ingen där jag bor… eller gör jag? Jag kommer på en tjej som jag pratat med några gånger när vi varit ute med våra katter. Hon har sagt sitt efternamn till mig en gång och till slut efter en vaken natt kommer jag ihåg vad hon heter. Hennes nummer finns i katalogen och jag finner inget annat utväg än att ringa till henne. Jag presenterar mig och när hon lovar att hon kommer upp till mig varnar jag henne om hur jag ser ut.

Hon kommer och blir chockad. Hon kan inte tro sina ögon och jag berättar vad jag vet och att jag behöver hjälp. Hon tycker att jag ska åka upp till lasarettet men jag orkar inte. Jag vill bara ha cigg och läsk. Denna tjej blir min hjälp de kommande veckorna som jag inte kan visa mig ute. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig om inte hon fanns för mig då.

Hela fyra veckor går innan jag är såpass bra att jag kan gå ut med solglasögon. Jag har fortfarande mörka ringar runt ögonen och bulan är jättestor samt såret under ögat ser fult ut.

Under de här fasansfulla veckorna ringde jag ett antal samtal för att få hjälp och svar på mina frågor. Jag ringde puben där jag varit och frågade hur mycket jag egentligen druckit och om dom vet vad som hänt. Men det enda dom kunde säga var att jag druckit tre små starköl och det sista dom såg av mig var vid åttatiden när jag stod utanför med en blond tjej. Vad som hände sen är i dunkel för mig. Men någon måste veta. Någon eller några som inte vill berätta.

Det värsta är att jag inte fick mer hjälp av polisen. Att jag blev inkastad i en fyllecell i mitt tillstånd. Jag var fortfarande helt borta på morgonen när polisen släppte ut mig. Att jag behandlades som en skit när jag gjorde anmälan och att polisen inte ens ville lyssna när jag påpekade att jag tycker att dom agerat fel. Dom förklarade fyllecellen med att jag hade luktat alkohol. Givetvis lades förundersökningen ner utan att polisen ens lyfte ett finger. Det fanns inga vittnen och eftersom jag inte kördes till sjukhus fanns inte heller bevis på mina skador och vad jag hade drogats med.

Jag ringde också till akuten flera gånger angående bulan i huvudet. Den var riktigt skrämmande eftersom den var så stor och mjuk och det värkte ständigt i det. Men jag fick bara svar att det blir bra av sig själv, att man inte gör något åt bulor. Efteråt har jag läst på nätet att det är specillet farligt med mjuka bulor. Man kan ha spräckt skallen i värsta fall och det ska man inte leka med. Men det verkar ju vara mest idioter som sitter på sjukvårdsupplysningen… Minns en annan gång när jag hade haft hög feber i fem dagar. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och sa att jag har fyrtiogradersfeber sedan fem dagar tillbaka… fick rådet att ta alvedon. När febern inte hade gått ner nästa dag så ringde jag igen. Då var det en annan kärring som sa att jag skulle ta alvedon. Jag sa att jag redan tagit det så frågade hon hur mycket jag tar. Jag tar en var fjärde timme sa jag, rådet som jag fick när jag ringt tidigare. Då säger denna häxa att jag ska ta två varje gång. Men leverskadorna då frågade jag … kan man inte få leverskador av så mycket alvedon? Till svar fick jag att vad har jag att välja på? Vilka idioter! Samma tjej som hjälpte mig efter drogincidenten hjälpte mig till slut till akuten. Hon råkade komma hem till mig och körde mig genast till läkare. Jag hade dubbelsidig lugninflammation och läkaren skällde på mig att jag inte kommit tidigare. Ja, hur lätt är det att komma till läkare när man ska gå via korkskallar i sjukvårdsupplysningen.

Tillbaka till droghistorian. Jag kontaktade också brottsofferjouren när jag mådde dåligt men det kändes som att prata med en vägg. Fick några papper och broschyrer hemskickat och det var i stort sett allt stöd jag fick. När två år hade gått och jag led fortfarande av ångest och var väldigt isolerad av omvärlden sökte jag skadestånd hos brottsoffermyndigheten men fick givetvis avslag. Inte så att några pengar skulle ge mig mitt liv tillbaka men det är alltid drägligare att leva och kanske hade jag fått en liten känsla av upprättelse.

Men så blev det inte och jag lider fortfarande av händelsen. Efter det har jag slutat gå på krogen. Jag är väldigt misstänksam när jag ens dricker läsk ute. Jag vill öppna flaskan själv och jag lämnar den aldrig obevakat. Jag litar inte på människor… speciellt inte polisen och sjukvården. Jag har isolerat mig och umgås med bara en handfull människor..

Men livet tar och livet ger. Tar mest.

Det var svårt att vara ensam och inte kunna prata riktigt om det här med någon. Det som jag kände då var en ren skräck. Skrämmande och förlamande. Det känns också svårt att inte har blivit trodd. Att polisen inte ville lägga ner några som helst resurser på mitt ärende. Det fanns bara på papper som snabbt skyfflades undan.

Jag vet inte än i dag vad som hände under de sex timmarna från att jag setts på krogen och tills polisen hittade mig på en mörk höstnatt på motorvägen.

———————-
Andra bloggar om: drogad, drogad på krogen, polisen, sjukvården, skräck, fasa, ångest, fyllecell