Jag ska nog be min läkare byta ut Cymblatan mot något annat… kanske Cipralex som jag åt tidigare. Jag känner mig lugnare med Cymbalta och ångesten och paniken på morgnarna är borta men allt annat är också borta. Alla känslorna och all motivation. Jag känner ingenting. Ingen glädje och ingen sorg. Allt är genomgrått.. Det känns som om jag lever inne i en kupa helt borta från den övriga världen. Jag orkar inte tänka och jag orkar inte göra någonting.

När jag åt Cipralex kände jag ångest och panik under några timmar direkt efter jag vaknat. Men jag kunde KÄNNA saker. Jag var ledsen men ibland var jag också glad. Jag skulle nog inte säga mer än ”jaha” ifall jag vann en miljon på lotto. Ingenting berör mig. Jag orkar inte umgås med någon. Jag är vaken några timmar och sen sover jag några timmar… dygnet har inte längre någon betydelse. Jag lever i helt egen värld… ensam och oberörd. Som en zombie.

Hellre tar jag smällen och mår lite sämre då och då i utbyte mot att känna glädje, sorg och andra känslor. Jag har levt ensam i många år… alldeles för länge En människa ska inte vara så mycket ensam som jag är. Men jag orkar inte egagera mig i någon ny människa och ännu mindre i en ny kärlek. Jag avfärdar alla som vill närma mig eller i värsta fall ignorerar jag dom utan några som helst samvetskval. Jag stänger av min mobil när jag vill vara ifred utan att tänka så mycket på att det kan hända något mina döttrar… att dom inte kan få tag i mig om det krisar. Jag har dåligt samvete att jag inte orkar bry mig men inte så mycket att det stör mig. Det liksom kvittar som allt annat.

Jag vill så gärna börja leva annars kan jag lika gärna dö.

—————

Andra bloggar om: cymbalta, cipralex, ångest, panik, likgiltighet, döden, ensamhet