Nu när har skrivit ner en del av de händelser i mitt liv som känns svåra och ibland så orättvisa har jag börjat analysera allt som har hänt. Jag vet inte om jag känner någon lättnad men kanske är det här en början till en läkningsprocess. Att ha delat av de minnen som jag dolt i mitt innersta så länge känns ibland bra och ibland jobbigt.

Jag känner tröst i att så många har läst… kanske hjälper jag någon i min förtvivlan. Men jag känner också en bottelös sorg – Varför har jag straffats så hårt? Varför fick inte jag en lycklig barndom och ett lyckligt liv? Vems är felet?
Det enda svaret jag finner är min mamma. Hon som skulle älska och trösta mig har svikit mig hårdare än någon annan.

Att mitt vuxna liv har blivit ett misslyckande speglas mycket av min otrygga barndom.
Jag har alltid sökt efter kärlek… många gånger på mindre bra sätt. När jag var i tonåren var jag i mitt kärlekströstande ett lätt byte för lite äldre killar. Så har det fortsatt i det vuxna livet också många gånger. Jag har aldrig gillat sex speciellt mycket men jag stod ut med det onda bara för att få en stunds närhet.

Visst har jag älskad också och känt mig älskad men jag har aldrig vågat älska fullt ut.
Jag har alltid känt rädslan att jag kanske blir lämnad och i mitt livs bästa förhållande gjorde jag slut eftersom jag var så fruktansvärt rädd att bli lämnad.

Att jag för övrigt har bara träffat skitstövlar är väl det så kallade ödet. Eller kanske är jag en magnet som drar till sig män som inte är normala. Det är märkligt att alla förutom en kille som jag varit tillsammans med har varit missbrukare. Missbukare av alkohol, droger, spel, kvinnor…

Sen att jag inte orkat ta tag i mitt liv är mycket mitt fel men också omständigheternas.
Mina barns far var närvarande när det passade honom och det var inte alltid så lätt att vara alldeles ensam med tvillingar. Jag hade ingen släkt som hjälpte till eller ställde upp på något sätt så jag var verkligen ensam med både sorg och glädje.

Min ekonomi blev förstörd när jag litade på en kille som redan förstört sin egen ekonomi. Jag skrev på det ena och det andra och det slutade med att jag satt där ensam med kravbrev som aldrig slutade komma. Jag hade ingen möjlighet att betala och givetvis hamnade allt hos kronofogden och mitt namn var också förstört.

Det gjorde livet mycket svårare att leva och då satt jag verkligen i skiten och sitter där än idag. Jag kan inte få bostad i mitt namn, jag kan inte skaffa abonnemang av något slag och jag kan knappast beställa något utan att betala i förväg och det kommer inte på fråga att köpa något på avbetalning.

Om jag hade vetat då vad jag vet idag hade jag försökt att ordna skulderna på något sätt. Nu är det för sent och jag får leva på fattigdomens avgrund resten av mitt liv. Men där har jag bara mig att skylla. Att jag var så blåögd och att jag inte förstog att ta tag i skulderna innan dom växt till skyhöga belopp.

Jag har också haft Hortons huvudvärk sedan jag var 17 år och det har inte gjort livet lätt att leva. Studier och jobb har alltid blivit lidande av mina långa och plågsamma huvudvärksperioder. Jag har alltid varit oärlig när jag sökt jobb.. ingen arbetsgivare har någonsin fått veta att jag har en kronisk sjukdom som kräver långa sjukskrivningar. Jag har bara sökt jobb i vanlig ordning och jobbat tills jag blivit sjuk. Huvudvärken i sig är väldigt energikrävande och när jag också hade ständigt dåligt samvete för det ena och det andra knäckte det mig till slut helt.

Att jag för snart ett år sen fick en tjocktarmsinflammation med ständiga diarréer är som pricken över i:et

När jag ser på debatter och TV program där experter och även okunniga basunerar ut att ”man ska ta tag i sitt liv” har jag ibland lust att få tag i personen i fråga och ruska om honom/ henne. Det är inte lätt att komma upp från en grop som bara blir djupare och djupare för varje stund som går. När alla möjligheterna är uttömda och man inte har stöd från en enda person på denna jord… när man är totalt ensam, sjuk både själsligt och kroppsligt. När det känns att den enda utvägen från helvetet är att sluta existera helt och hållet.

——————

Det här kändes bra, att gnälla riktigt ordentligt. Tänk om jag hade någon att prata med….

——————
Andra bloggar om: Svår barndom, hortons huvudvärk, skuldfälla, kronofogden, depression, självmord, tårar, personligt