Det känns jobbigt att skriva när jag inte gjort det på länge. Känns som att jag tappat tråden lite..

Jag har börjat redigera det jag skrivit tidigare och sparar det redigerade materialet med hoppet att någon gång låta mina döttrar läsa det. Även om jag ibland längtar efter döden så är jag rädd att dö innan jag berättat min historia. Mina barn vet ju inte så mycket om mitt liv och jag har fruktansvärda skuldkänslor över att jag inte orkat prata om någonting. Jag har sopat allt det svåra under mattan och på något sätt vill jag förklara varför jag inte är som alla andra. Varför jag lät deras mormor försvinna ur deras liv..  Varför vi bott på så många olika ställen….Varför jag aldrig pratar om deras döda pappa.. (jag vill ju inte prata illa om honom eftersom han är död men jag har inte heller något gott att säga om honom) Det finns så mycket jag vill säga som blir osagt.

Jag känner mig feg och dålig som människa. Jag har alltid flytt från det svåra.
Att sitta och skriva om mina innersta tankar är oerhört svårt men jag känner att jag måste göra detta. Det här projektet ska jag göra klart… den här gången ska jag inte fly.

Det kom ett nytt minne till mig igår kväll..
En sommardag efter maten satt jag i vardagsrummet.  Plötsligt knackar det på ytterdörren och en till mig okänd man kliver in. Han får syn på mig och hälsar mig med orden ”Du måste vara Marita, jag är din pappa från förr i tiden”. Jag bara sitter där och är förvirrad. Tankarna rusar i huvudet. ”Min pappa”. ”Från förr i tiden”. ”Vilken tid”? ”Vilken pappa”? ”Är han min pappa”? Herregud, är han verkligen min pappa tänker jag medans han går vidare mot köket där mormor, morfar och några släktingar fortfarande sitter och äter. Morfar sitter med ryggen mot dörren till hallen när denna mystiska man stiger in i köket med orden ”goddag i stugan” och sträcker sin hand mot morfar som är på väg att vrida sig mot honom. Morfar vänder sig tillbaka mot bordet och säger ”Till dig räcker jag inte min hand” och fortsätter att äta. Ingen vill prata med denna man som kanske är min pappa. Jag är rädd eftersom jag aldrig sett morfar så fientlig, så arg.  Jag fick veta senare att mannen var Klaus, Hilkkas och Ristos pappa.  Det var till honom morsan hade rymt med mig när jag var liten.  Jag hade tillbringat ett par år av mitt liv med mannen som nu försvann lika fort som han dykt upp.

När detta hände var jag kring tretton år men fortfarande kan jag se klart scenen där min morfar vänder ryggen till Klaus. Det är så märkligt att vissa händelser etsar sig i minnet så starkt och vissa saker kan man inte framkalla hur hårt man än försöker. Och det känns som att det är de tråkiga minnena som är klara och de få lyckliga stunderna är så suddiga och otydliga.

———-

Jag har slutat att äta Cymbalta för några månader sedan. Jag mår inget vidare bra men det gjorde jag inte heller med tabletterna. Under tiden jag åt medicinen kändes det som om jag var inne i en bubbla.. jag kände varken gläde eller sorg, allting kändes som en grå massa. Nu känner jag mest sorg och är ledsen och så oerhört deprimerad men jag vill inte äta den medicinen. Det tog flera månader att bli av de konstiga små ”elektriska stötarna” som jag hade i kroppen under och efter nertrappningen av tabletterna.

Jag känner att jag är i stort behov av samtalsterapi av något slag men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig till sjukhuset och påbörja något jag inte orkar fullfölja. Skrivandet får vara min terapi för tillfället.

———

Tips till er som har författardrömmar. www.vulkan.se