Ett helt år har gått sen jag skrev sist här. Det har hänt så mycket… Under året som gått har jag hunnit flytta, drabbas av den stora kärleken och en stor sorg.
Jag flyttade hösten 2009 till en mindre lägenhet nära samma område där jag bodde förut. Var så trött på skvallerområdet där jag bodde tidigare. Det var mest gamla människor som inte hade annat för sig än att följa och trakassera de som var lite yngre. Det var helt sjukt stundtals. Min väninna var väldigt förföljd av sin nya granne och hon fick ett rent helvete med henne. Jag led av allt bråk och skvaller i grannskapet och mådde inte alls bra. Känner fortfarande ångest när jag passerar förbi dessa hus.
Så nu bor jag relativt bra. Mycket bra jämfört med det gamla. Det är liv och rörelse i området och inga sura gamlingar som ska förpesta livet för andra.
Jag har ju varit singel i många, många år och dagarna efter att jag flyttat inträffar det oförväntade. Det var en fredagskväll och jag var trött efter allt uppackande och behövde verkligen se annat än flyttlådor. Jag gick ner till den lokala puben för att ta en öl och varva ner mig. Och där satt han – min Prins! Han satt där med sin kompis och snart hamnade jag i samma bord med dessa två herrar. Det roliga var att ”min prins” inte alls var intresserad av mig vid första stunden, däremot var hans kompis det. Vi satt där och pratade och ”min prins” satt mitt emot mig med armen ledigt på bordet. Jag kunde inte låta på att stirra på hans arm och jag fick behärska mig med alla medel att jag inte strök honom över armen. Jag längtade så mycket efter att bara känna hans hud mot mina fingrar. Den känslan var helt sjuk men trots min längtan höll jag mina fingrar i styr.
Kvällen slutade med att jag följde med killarna hem till ”min prins”. Vi satt och pratade tills klockan var fyra – fem på morgonen. Jag var helt fascinerad av hans röst. Den var magisk i mina öron och jag bara njöt av att lyssna på allt det roliga han hade att berätta. Den kvällen skrattade vi mycket men på morgonkvisten bröt jag upp och började tänka på hemgång. ”Prinsen” kom till hallen för att säga hejdå till mig. Plötsligt greppar han lätt tag i mig och ger mig en kyss. Bara sådär helt oväntat.
Jag hade lite svårt att gå därifrån den natten men jag gick hem med lätta steg. Genast när jag kom hem kom det första sms:et från honom och så fortsatte det hela följande dag. Vi sms:ade varandra och följande dag träffades vi igen. Jag var så kär från första början. Han var den mest underbara människan jag någonsin träffat. Lugn och framförallt kärleksfull. Han hade så mycket kärlek inom sig och han visade det också. Vi var tillsammans nästan jämt och jag hann inte bo så mycket i min nya lägenhet. Jag hade fått ett andra hem hos min Prins. Jag älskade honom så mycket och snart förklarade han också sin kärlek för mig.
Livet var värt att leva igen, allt hade fått en mening. Jag var lycklig och kände att depressionen började lätta dag för dag. Vi gjorde så mycket tillsammans. Vi åkte på kryssningar och vi åkte till Finland för att införskaffa byggmaterial för hans bastubygge. Min prins var världens mest händiga person – Hans unika lägenhet var präglat av hans konstnärliga och händiga handlag.
Men som om det vore i stjärnorna skrivet får inte jag vara lycklig. En kväll i mars inträffade det ofattbara. Min älskade Prins fick ett massivt hjärtattack och avled på en gång. Jag var där när det hände, jag höll honom i mina armar när han dog.
Det har gått bara två månader efter att min Prins lämnade mig här ensam. Jag förstår inte hur jag har orkat genom dessa dagar som varit fyllda av tårar och ångest. Efter att den värsta shocken lagt sig började depressionen ta mig i sina klor igen. Jag har sjunkit längre och längre ner dag för dag som passerat. Jag har också sökt hjälp och har börjat äta antidepressiva för snart tre veckor sedan.
Många är de dagar då jag tänkt att det kvittar om jag dör också, jag har önskat att jag dör. Jag som tidigare var rädd för döden. Nu är jag inte det. Jag såg min älskling dö och jag såg honom efter att de gjort honom i ordning på sjukhuset. Han såg så fridfull ut. Det såg ut som om han log. Jag satt en stund med honom och strök honom över hans tjocka hår. Jag gav honom en sista kyss…….
Vissa dagar kan jag riktigt längta efter döden ska komma och hämta mig men ändå är det någonting som håller mig ändå kvar här på jordelivet. Det finns trots allt en liten livsgnista som inte slocknat än. Jag har ju också mina två fina döttrar och jag skulle nog aldrig någonsin kunna ta mitt liv eftersom de har redan fått uppleva sin fars död vid ung ålder. Jag vill inte ge flickorna den smärtan som min självmord skulle orsaka. Så jag kämpar på med tårar i ögonen och sten i hjärtat.
————————-
Vila i frid min älskade Prins – Jag saknar dig så mycket
