Jag – världens ensammaste människa?

Det kanske är att ta i men ibland känns det som om jag var världens ensammaste person. Som tex just nu. Har känt så hela dagen. Får ingen ro i kroppen och har försökt dämpa ångestkänslorna med sömnpiller i hopp att få somna bort en stund. Men icke. Jag är klarvaken och mår så jävla dåligt. Inte hjälper det att tänka positivt hur mycket jag än försöker. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv.  Egentligen vill jag inte leva men jag känner att jag MÅSTE. Måste leva. Till vilken nytta?

Vad gnäller jag då över? Jag som har tak över huvudet, har mat i kylen och kan både gå, se, höra och känna. Ja just det, känna – Jag känner nog mest nuförtiden. Och det är inga positiva känslor. Jag saknar Jari så oerhört mycket… Mer och mer bara för varje dag som går. Det kommer nya minnen när jag hör en låt eller en mening. Som tex igår när jag kollade på finsk tv och i ett program upprepade de frasen ”är du mitt livs sista mitt livs kärlek”. Det brukade Jari alltid sjunga till mig…  Jag tittade på programmet och tårarna rann nedför mitt ansikte.

Jag gråter jämt. Har gjort det de senaste två månaderna sen Jari gick bort. Jag tänker på allt vi gjorde tillsammans och det vi aldrig hann göra. Vi trodde att vi skulle få leva resten av våra liv tillsammans och det slog mig idag att Jari verkligen fick leva resten av sitt liv med mig.  Jaris allra sista månader fick vi tillsammans men vad fick jag? Sorgen och ensamheten.

Det känns som att jag inte har en endaste vän här på jorden. Ingen förutom mina barn kommer att sakna mig när jag dör. Inte den endaste person. Det är sorgligt och skrämmande. Jag har isolerat mig i den grad att jag står här alldeles ensam.

Jag vet att jag borde rycka upp mig – det sägs ju så – ”ryck upp dig”. Men hur gör man det? Hur kommer jag upp ur denna svarta hål som bara känns bli djupare och djupare för varje dag som går?

Som människa är jag helt värdelös. Inget jobb, ingen status. Jag är så kallat WT – white trash – vitt slödder. Inga vänner och inget umgänge… Bara mitt egna trashiga sällskap att ha tillgång till. Jag orkar inte ens bry längre. Jag låter mig sjunka längre och längre ner i hålet och hoppas att den en dag slukar mig med hull och hår, helt och hållet.

Idag är jag riktigt negativ och tillåter mig att vara det. Jag önskar och hoppas att morgondagen blir lite ljusare. Det är hoppet som håller mig kvar.