Det känns förjävligt. Jag är en totalt misslyckad exemplar av den mänskiga arten homo sapiens. Jag är den som inte kan lära av sina misstag utan gör de gång på gång.
De här nästan tre månaderna som gått är nog värsta i mitt liv. Inte bara för att Jari dog… Hans död öppnade mina ögon och nu kan jag se så klart alla misstag jag gjort i mitt liv. De tidiga misstagen kan jag givetvis inte göra något åt för jag var så liten och kunde inte springa iväg. Men varför i helvete sprang jag inte iväg när Vesa släppte ut mig från bilen mitt i Gävle iklädd i hans jävla kläder och stora stor och hatten som kronan på verket. Jag var ju då åtta år gammal. Varför sprang jag inte för livet och ropade på hjälp? Jag var ju ett så kallat smart barn i skolan… på den tiden då jag gick i skolan i Finland. Jag hade högsta betyg i alla ämnen och jag hade läst en massa böcker sen jag fyllde fem år. Jag borde ha vetat mer och varit smartare även i denna stund när denna äckliga människa förnedrade mig men icke. Jag tog emot det jag fick. Jag tog emot förnedrelsen i förhoppningen att min mamma skulle älska mig mig mer.
Mer? Hur skulle hon älska mig mer när hon aldrig älskat mig? Många frågor, inga svar. Hur kunde jag i denna stund tro att hon älskar mig när hon hjälpte sin vidriga man att verkställa det förnedrande straffet mot mig? Just det, många frågor men inga svar……
Det sorgliga i allt detta är att jag inte är ett dugg bättre människa än min morsa. Jag har aldrig kunnat ge mina barn den kärleken och tryggheten de är värda. Jag kan inte skylla på mina döttrars odugliga farsa allt de fått gå igenom här i livet för han lämnade oss när flickorna bara var knappt ett halvt år gamla. Men inte fan har han gjort något lättare för oss heller.
Vårt liv har bestått av ständiga flytt tvärs över landet. Ingenstans har jag kunnat få ro. Alltid har jag flytt från något. Inte velat ta emot hjälp, bara velat fly och börja om på nytt någon annanstans. Vårt liv har varit ett kaos och det börjar jag inse nu och det gör så jävla ont.
När Jari dog så stannade jag upp på nåt sätt. Jag började tänka på livet.. att vara och icke vara. Att icke vara har känts som en lätt lösning och jag vet inte hur många kvällar jag har bett till en Gud eller en högre makt som jag inte ens vet om h*n finns att jag får komma dit där Jari är. Jag vet inte hur många nätter jag har suttit på balkongen och bett och bönat och skrikit, bett och bönat och skrikit igen för att få komma bort härifrån. Jag har pratat direkt till Gud och jag har pratat med Jari.
Jari pratar jag med varje kväll. Jag försöker tro att han kan höra vad jag säger. Jag vill att han ska förlåta mig för att jag inte kunde hjälpa honom bättre än vad jag gjorde.
Jag känner ingen fruktan för döden nån mer. Inte som jag kände förut. Det okända som väntar oss alla en dag skrämmer mig inte på samma sätt som det gjorde förut. Nu väntar jag bara på döden som en befrielse från mitt misslyckade liv. Hur smart jag än har varit på den så kallade IQ skalan så har jag låtit känslor styra mitt liv alldeles för mycket. Jag har alltid låtit mig tryckas ner och känt mig sämre än mina medmänniskor. I högstadiet var jag fortfarande en duktig elev trots mina pissiga erfarenheter hos min så kallade mor i Sverige. Men sen började mobbningen och det behövdes inte mer. Om allt detta har jag skrivit redan tidigare så vill och orkarjag inte upprepa det. Men mobbningen och mammas frånvaro gjorde att jag försökte ta mitt liv redan när jag var bara 14 år gammal. Om jag var rädd för döden denna stund kan jag inte minnas. Jag ville bara bort från en värld som inte kunde acceptera mig. Eller kanske var det så att jag inte kunde acceptera världen. Vem vet.
Nu håller jag mig vid liv med förhoppningen att allting kan trots allt bli bättre. Jag önskar ingenting annnat hellre än att lämna denna vidriga värld men jag kan inte lämna mina två döttrar utan några som helst släktingar. Inga släktband finns kvar. Från min sida pga. min avsky till min morsa som aldrig kunde prata om det som hänt… inte erkänna att hon gjort fel. På flickornas pappas sida har avståndet spelat en stor roll även om det inte är det avgörande. På grund av min “bristande sociala status” såg flickornas faster som gift sig rik alltid ner på mig och jag med mina ständigt utstående känslospröt kände av det väldig tidigt att jag inte var mycket värd i hennes ögon. När flickornas pappa var död blev hennes trams ännu tydligare och en dag talade jag om för henne vad jag tyckte om henne och det straffar hon nu även mina döttrar för. Jag vill inte ha kontakt med en falsk människa men är inte blod tjockare än vatten? Hon är ju trots allt släkt med mina barn. Varför i helvete straffar hon sina bros barn?
Blod är inte tjockare än vatten. Rent teoretiskt är det det men det gamla ordspråket håller inte. Jag har sett, hört och erfarit så mycket i livet så jag kan säga att jag vet att så inte är fallet – tyvärr.
Nu får detta räcka för ikväll. Det har blivit ett virrvarr av ord och meningar eftersom jag är så ledsen …… Många minnen har väckts till liv medans jag skrev detta men det starkaste minnet som spelar sig gång på gång i mina näthinnor varenda kväll är när Jari dog i mina armar. Rent bokstavligt talat så rann hans liv ut på mig… Hans sista rosslande utandning kom rakt över mig när hans hjärta redan hade stannat.
Jag försökte älskling… Jag försökte blåsa liv i dig och få ditt hjärta igång men jag klarade inte av det. Förlåt. Jag är så oerhört ledsen.
Fyra sjukvårdare var på plats inom tio minuter efter att ditt hjärta hade stannat. De gjorde sitt yttresta i nästan 40 minuter utan att lyckas. På sjukhuset pågick upplivningsförsöken ännu en stund men jag vet att du lämnade denna jord klockan 23:09 den 2 mars 2010. Jag vet för jag har ringt räddningstjänsten 23:10 och sekunderna innan var du redan på den andra sidan. Det enda som tröstar mig är att allting gick oerhört snabbt, du hann nog knappast känna någonting och du led inte.
Jari, jag älskar dig för evigt.
Till Jaris minne http://www.youtube.com/watch?v=ZjFMlNaLJhI
