Mitt livslöv virvlar runt i det som kallas nuet och livet.
Jag har för länge sen slutat att ta allt för givet
Försöker överleva varje sekund, stund och minut
trots att mitt livsglädje för länge sedan tagit slut.
Jag väntar och längtar tills den befriande dagen
när min sista stund här på jorden är slagen.
När jag blåst ut mitt sista andetag och organen sviktar o tar slut
När jag dör och allting som varit suddas ut.
Att vara död är nog lite som att sova
Man kan varken svika andra eller göra saker som man lovat.
Jag tror att döden är en vän
Förstår bara inte varför han väntar – och inte hämtat mig än
Jag vill verkligen se en skymt av den andra sidan.
Om det är ett paradis eller om jag åter får lida.
Jag vill också erfara om min älskling väntar på mig där
och om det stämmer som i i stjärnorna stogd skrivet- att vi skulle tidigt gå isär.
Bland alla virriga tankar finner jag en bild så lysande klar
En bild som jag älskar och vårdar – men tyvärr ger den inga svar.
Jag börjar tvivla och vackla, vet inte var jag står
Är hela livet bara bluff och rekvisista, spelar det nån roll vilken väg man går?
Jag står inte i ett vägskäl – Jag står vilse mitt i skogen
Jag är ett barn som aldrig fick chans att bli mogen.
Hoppet är borta och snart livet likaså.
Tror att lyckan sluter mig sig i sin famn när jag den allra sista vägen går.
___________________________________
Personligen tror jag att allt sker av någon anledning, att allt är förutbestämt. Vetefan om det är sant men på nåt sätt är det ett tröst vissa stunder när allt känns som jävligast.
Har hört; “Ryck upp dig” och liknande. Svårt när själen inte mår bra…..
