Jag väntar och längtar tills den befriande dagen
när min sista stund här på jorden är slagen.
När jag blåst ut mitt sista andetag och organen sviktar o tar slut
När jag dör och allting som varit suddas ut.

Att vara död är nog lite som att sova
Man kan varken svika andra eller göra saker som man lovat.
Jag tror att döden är en vän
Förstår bara inte varför han väntar – och inte hämtat mig än

Jag vill verkligen se en skymt av den andra sidan.
Om det är ett paradis eller om jag åter får lida.
Jag vill också erfara om min älskling väntar på mig där
och om det stämmer som i i stjärnorna stogd skrivet- att vi skulle tidigt gå isär.

Bland alla virriga tankar finner jag en bild så lysande klar
En bild som jag älskar och vårdar – men tyvärr ger den inga svar.
Jag börjar tvivla och vackla, vet inte var jag står
Är hela livet bara bluff och rekvisista, spelar det nån roll vilken väg man går?

Jag står inte i ett vägskäl – Jag står vilse mitt i skogen
Jag är ett barn som aldrig fick chans att bli mogen.
Hoppet är borta och snart livet likaså.
Tror att lyckan sluter mig sig i sin famn när jag den allra sista vägen går.
___________________________________

Personligen tror jag att allt sker av någon anledning, att allt är förutbestämt. Vetefan om det är sant men på nåt sätt är det ett tröst vissa stunder när allt känns som jävligast.
Har hört; ”Ryck upp dig” och liknande. Svårt när själen inte mår bra…..

De här nästan tre månaderna som gått är nog värsta i mitt liv. Inte bara för att Jari dog… Hans död öppnade mina ögon och nu kan jag se så klart alla misstag jag gjort i mitt liv.  De tidiga misstagen kan jag givetvis inte göra något åt för jag var så liten och kunde inte springa iväg. Men varför i helvete sprang jag inte iväg när Vesa släppte ut mig från bilen mitt i Gävle iklädd i hans jävla kläder och stora stor och hatten som kronan på verket. Jag var ju då åtta år gammal. Varför sprang jag inte för livet och ropade på hjälp? Jag var ju ett så kallat smart barn i skolan… på den tiden då jag gick i skolan i Finland. Jag hade högsta betyg i alla ämnen och jag hade läst en massa böcker sen jag fyllde fem år. Jag borde ha vetat mer och varit smartare även i denna stund när denna äckliga människa förnedrade mig men icke. Jag tog emot det jag fick. Jag tog emot förnedrelsen i förhoppningen att min mamma skulle älska mig mig mer.

Mer? Hur skulle hon älska mig mer när hon aldrig älskat mig? Många frågor, inga svar.  Hur kunde jag i denna stund tro att hon älskar mig när hon hjälpte sin vidriga man att verkställa det förnedrande straffet mot mig? Just det, många frågor men inga svar……

Det sorgliga i allt detta är att jag inte är ett dugg bättre människa än min morsa. Jag har aldrig kunnat ge mina barn den kärleken och tryggheten de är värda. Jag kan inte skylla på mina döttrars odugliga farsa allt de fått gå igenom här i livet för han lämnade oss när flickorna bara var knappt ett halvt år gamla.  Men inte fan har han gjort något lättare för oss heller.

Vårt liv har bestått av ständiga flytt tvärs över landet. Ingenstans har jag kunnat få ro. Alltid har jag flytt från något. Inte velat ta emot hjälp, bara velat fly och börja om på nytt någon annanstans. Vårt liv har varit ett kaos och det börjar jag inse nu och det gör så jävla ont.

När Jari dog så stannade jag upp på nåt sätt. Jag började tänka på livet.. att vara och icke vara.  Att icke vara har känts som en lätt lösning och jag vet inte hur många kvällar jag har bett till en Gud eller en högre makt  som jag inte ens vet om h*n  finns att jag får komma dit där Jari är.  Jag vet inte hur många nätter jag har suttit på balkongen och bett och bönat och skrikit, bett och bönat och skrikit igen för att få komma bort härifrån. Jag har pratat direkt till  Gud  och jag har pratat med Jari.

Jari pratar jag med varje kväll. Jag försöker tro att han kan höra vad jag säger. Jag vill att han ska förlåta mig för att jag inte kunde hjälpa honom bättre än vad jag gjorde.

Jag känner ingen fruktan för döden nån mer. Inte som jag kände förut. Det okända som väntar oss alla en dag skrämmer mig inte på samma sätt som det gjorde förut. Nu väntar jag bara på döden som en befrielse från mitt misslyckade liv.  Hur smart jag än har varit på den så kallade IQ skalan så har jag låtit känslor styra mitt liv alldeles för mycket. Jag har alltid låtit mig tryckas ner och känt mig sämre än mina medmänniskor. I högstadiet var jag fortfarande en duktig elev trots mina pissiga erfarenheter hos min så kallade mor i Sverige. Men sen började mobbningen och det behövdes inte mer. Om allt detta har jag skrivit redan tidigare så vill och orkarjag  inte upprepa det.  Men mobbningen och mammas frånvaro gjorde att jag försökte ta mitt liv redan när jag var bara 14 år gammal.  Om jag var rädd för döden denna stund kan jag inte minnas. Jag ville bara bort från en värld som inte kunde acceptera mig. Eller kanske var det så att jag inte kunde acceptera världen. Vem vet.

Nu håller jag mig vid liv med förhoppningen att allting kan trots allt bli bättre. Jag önskar ingenting annnat hellre än att lämna denna vidriga värld men jag kan inte lämna mina två döttrar utan några som helst släktingar. Inga släktband finns kvar. Från min sida pga. min avsky till min morsa som aldrig kunde prata om det som hänt… inte erkänna att hon gjort fel. På flickornas pappas sida har avståndet spelat en stor roll även om det inte är det avgörande. På grund av min ”bristande sociala status” såg flickornas faster som gift sig rik alltid ner på mig och jag med mina ständigt utstående känslospröt kände av det väldig tidigt att jag inte var mycket värd i hennes ögon. När flickornas pappa var död blev hennes trams ännu tydligare och en dag talade jag om för henne vad jag tyckte om henne och det straffar hon nu även mina döttrar för. Jag vill inte ha kontakt med en falsk människa men är inte blod tjockare än vatten? Hon är ju trots allt släkt med mina barn. Varför i helvete straffar hon sina bros barn?

Blod är inte tjockare än vatten. Rent teoretiskt är det det men det gamla ordspråket håller inte. Jag har sett, hört och erfarit så mycket i livet så jag kan säga att jag vet att så inte är fallet – tyvärr.

Nu får detta räcka för ikväll. Det har blivit ett virrvarr av ord och meningar eftersom jag är så ledsen …… Många minnen har väckts till liv medans jag skrev detta men det starkaste minnet som spelar sig gång på gång i mina näthinnor varenda kväll  är när Jari dog i mina armar. Rent bokstavligt talat så rann hans liv ut på mig…  Hans sista rosslande utandning kom rakt över mig när hans hjärta redan hade stannat.

Jag försökte älskling… Jag försökte blåsa liv i dig och få ditt hjärta igång men jag klarade inte av det. Förlåt. Jag är så oerhört ledsen.

Fyra sjukvårdare var på plats inom tio minuter efter att ditt hjärta hade stannat. De gjorde sitt yttresta i nästan 40 minuter utan att lyckas. På sjukhuset pågick upplivningsförsöken ännu en stund men jag vet att du lämnade denna jord klockan 23:09 den 2 mars 2010. Jag vet för jag har ringt räddningstjänsten 23:10 och sekunderna innan var du redan på den andra sidan.  Det enda som tröstar mig är att allting gick oerhört snabbt, du hann nog knappast känna någonting och du led inte.

Jari, jag älskar dig för evigt.

Till Jaris minne http://www.youtube.com/watch?v=ZjFMlNaLJhI

Saknade Jari så oerhört mycket… Det högg i hjärtat flera gånger och jag började givetvis gråta och hur jag än försökte tänka positiva tankar så lyckades jag inte med det igår.

Filmen (Apan) gjorde att jag höll på att krevera… Den var fruktansvärt dyster och konstig. Huvudrollsinnehavaren Olle Sarri agerade just på det sättet som jag kände mig och det blev bara för mycket och jag stängde av filmen efter en halvtimme.

Jag MÅSTE finna en lösning på min hopplösa situation, kan inte fortsätta leva i detta ångest och mörker. Jag vet inte bara HUR jag ska gå tillväga att få till en förändring. Mitt behov av att prata med någon är stor men det finns ingen att prata med om mina problem. Det gör mig galen. Jag hoppas och ber att jag kommer igenom allt detta med förståndet i behåll, att jag inte gör något galet. Ibland är jag rädd att jag blir riktigt konstig i huvudet och gör något jag inte vill göra.

Jag känner en enorm press – känns som att jag kämpar för livet och försöker hålla huvudet över vattenytan. Det är inte till tröst att många har säkert det sämre än vad jag har. Jag lever med mina känslor och tankar och det gör mitt liv till helvete.

Idag regnar det så det finns extra mycket tid att tänka. Soliga dagar försöker jag åtminstone gå ut en sväng och få nya intryck men vandring i regnet känns inte så lockande.

Jag väntar på terapin som börjar i höst. Det är nog en av orsakerna att jag orkar fortfarande leva. Jag har hopp att denna terapi kan göra nytta med mig… Men väntetiden är så lång.

Jag sover också som en kratta. Kan vara hur trött som helst men kan inte somna trots att jag tar insomningstablett. Natten till söndagen då jag var ångestfri sov jag bra – riktigt bra och länge. Kanske är min sömn orolig och jag får inte tillräckligt med vila.

Nu känner jag mig bättre i kroppen också. Har inte haft ont sen i lördags. Det är också så konstigt att ibland är jag riktigt risig i ryggen och kan knappast få på mig kläderna på morgonen. Ibland är jag helt smärtfri.

Jag har läst lite i ”tänka positivt” boken under de senaste veckorna. Försöker att styra mina tankar från det negativa till något positivt men glömmer bort det oftast. Det är svårt att bryta gamla tankemönster men jag har upptäck nu att det är jag som kontrollerar mina tankar och inte tvärtom.  Jag tror att med medvetet träning kommer det att bli lättare och lättare att tänka roligare tankar än vad jag är van vid.

Jag behöver ju inte älta det gamla som hänt i all tid och otid. Det som har hänt har hänt och tiden går inte att vrida tillbaka hur mycket jag än önskar det.

Jag önskar bara att jag hade mer ork och motivation att göra saker. Jag skjuter upp det mesta och mår givetvis dåligt av det också. Hoppas verkligen att orken kommer med solen och värmen. Har bestämt mig att jag ska göra en längre cykeltur varje dag vädret tillåter det. Det vill säga att temperaturen är över 18 grader och att det är sol. Jag vet att man kan cykla även under andra väderförhållanden men det känns lättare när det är varmt och skönt i luften.

Vad gnäller jag då över? Jag som har tak över huvudet, har mat i kylen och kan både gå, se, höra och känna. Ja just det, känna – Jag känner nog mest nuförtiden. Och det är inga positiva känslor. Jag saknar Jari så oerhört mycket… Mer och mer bara för varje dag som går. Det kommer nya minnen när jag hör en låt eller en mening. Som tex igår när jag kollade på finsk tv och i ett program upprepade de frasen ”är du mitt livs sista mitt livs kärlek”. Det brukade Jari alltid sjunga till mig…  Jag tittade på programmet och tårarna rann nedför mitt ansikte.

Jag gråter jämt. Har gjort det de senaste två månaderna sen Jari gick bort. Jag tänker på allt vi gjorde tillsammans och det vi aldrig hann göra. Vi trodde att vi skulle få leva resten av våra liv tillsammans och det slog mig idag att Jari verkligen fick leva resten av sitt liv med mig.  Jaris allra sista månader fick vi tillsammans men vad fick jag? Sorgen och ensamheten.

Det känns som att jag inte har en endaste vän här på jorden. Ingen förutom mina barn kommer att sakna mig när jag dör. Inte den endaste person. Det är sorgligt och skrämmande. Jag har isolerat mig i den grad att jag står här alldeles ensam.

Jag vet att jag borde rycka upp mig – det sägs ju så – ”ryck upp dig”. Men hur gör man det? Hur kommer jag upp ur denna svarta hål som bara känns bli djupare och djupare för varje dag som går?

Som människa är jag helt värdelös. Inget jobb, ingen status. Jag är så kallat WT – white trash – vitt slödder. Inga vänner och inget umgänge… Bara mitt egna trashiga sällskap att ha tillgång till. Jag orkar inte ens bry längre. Jag låter mig sjunka längre och längre ner i hålet och hoppas att den en dag slukar mig med hull och hår, helt och hållet.

Idag är jag riktigt negativ och tillåter mig att vara det. Jag önskar och hoppas att morgondagen blir lite ljusare. Det är hoppet som håller mig kvar.

Jag flyttade hösten 2009 till en mindre lägenhet nära samma område där jag bodde förut. Var så trött på skvallerområdet där jag bodde tidigare. Det var mest gamla människor som inte hade annat för sig än att följa och trakassera de som var lite yngre. Det var helt sjukt stundtals. Min väninna var väldigt förföljd av sin nya granne och hon fick ett rent helvete med henne. Jag led av allt bråk och skvaller i grannskapet och mådde inte alls bra.  Känner fortfarande ångest när jag passerar förbi dessa hus.

Så nu bor jag relativt bra.  Mycket bra jämfört med det gamla. Det är liv och rörelse i området och inga sura gamlingar som ska förpesta livet för andra.

Jag har ju varit singel i många, många år och dagarna efter att jag flyttat inträffar det oförväntade. Det var en fredagskväll och jag var trött efter allt uppackande och behövde verkligen se annat än flyttlådor. Jag gick ner till den lokala puben för att ta en öl och varva ner mig. Och där satt han – min Prins! Han satt där med sin kompis och snart hamnade jag i samma bord med dessa två herrar.  Det roliga var att ”min prins” inte alls var intresserad av mig vid första stunden, däremot var hans kompis det.  Vi satt där och pratade och ”min prins” satt mitt emot mig med armen ledigt på bordet. Jag kunde inte låta på att stirra på hans arm och jag fick behärska mig med alla medel att jag inte strök honom över armen. Jag längtade så mycket efter att bara känna hans hud mot mina fingrar. Den känslan var helt sjuk men trots min längtan höll jag mina fingrar i styr.

Kvällen slutade med att jag följde med killarna hem till  ”min prins”. Vi satt och pratade tills klockan var fyra – fem på morgonen. Jag var helt fascinerad av hans röst. Den var magisk i mina öron och jag bara njöt av att lyssna på allt det roliga han hade att berätta.  Den kvällen skrattade vi mycket men på morgonkvisten bröt jag upp och började tänka på hemgång. ”Prinsen” kom till hallen för att säga hejdå till mig. Plötsligt greppar han lätt tag i mig och ger mig en kyss. Bara sådär helt oväntat.

Jag hade lite svårt att gå därifrån den natten men jag gick hem med lätta steg. Genast när jag kom hem kom det första sms:et från honom och så fortsatte det hela följande dag. Vi sms:ade varandra och följande dag träffades vi igen.  Jag var så kär från första början. Han var den mest underbara människan jag någonsin träffat. Lugn och framförallt kärleksfull.  Han hade så mycket kärlek inom sig och han visade det också. Vi var tillsammans nästan jämt och jag hann inte bo så mycket i min nya lägenhet. Jag hade fått ett andra hem hos min Prins. Jag älskade honom så mycket och snart förklarade han också sin kärlek för mig.

Livet var värt att leva igen, allt hade fått en mening. Jag var lycklig och kände att depressionen började lätta dag för dag. Vi gjorde så mycket tillsammans. Vi åkte på kryssningar och vi åkte till Finland för att införskaffa byggmaterial för hans bastubygge. Min prins var världens mest händiga person – Hans unika lägenhet var präglat av hans konstnärliga och händiga handlag.

Men som om det vore i stjärnorna skrivet får inte jag vara lycklig. En kväll i mars inträffade det ofattbara. Min älskade Prins fick ett massivt hjärtattack och avled på en gång.  Jag var där när det hände, jag höll honom i mina armar när han dog.

Det har gått bara två månader efter att min Prins lämnade mig här ensam. Jag förstår inte hur jag har orkat genom dessa dagar som varit fyllda av tårar och ångest. Efter att den värsta shocken lagt sig började depressionen ta mig i sina klor igen. Jag har sjunkit längre och längre ner dag för dag som passerat. Jag har också sökt hjälp och har börjat äta antidepressiva för snart tre veckor sedan.

Många är de dagar då jag tänkt att det kvittar om jag dör också, jag har önskat att jag dör. Jag som tidigare var rädd för döden. Nu är jag inte det. Jag såg min älskling dö och jag såg honom efter att de gjort honom i ordning på sjukhuset. Han såg så fridfull ut. Det såg ut som om han log. Jag satt en stund med honom och strök honom över hans tjocka hår. Jag gav honom en sista kyss…….

Vissa dagar kan jag riktigt längta efter döden ska komma och hämta mig men ändå är det någonting som håller mig ändå kvar här på jordelivet. Det finns trots allt en liten livsgnista som inte slocknat än. Jag har ju också mina två fina döttrar och jag skulle nog aldrig någonsin kunna ta mitt liv eftersom de har redan fått uppleva sin fars död vid ung ålder. Jag vill inte ge flickorna den smärtan som min självmord skulle orsaka. Så jag kämpar på med tårar i ögonen och sten i hjärtat.
————————-

Vila i frid min älskade Prins – Jag saknar dig så mycket

Men det som skrämmer mig mest är att mitt minne är så dålig. Det är främst korttidsminnet som sviktar. Jag måste skriva upp allt som jag ska göra och när jag tex sitter framför datorn och ser något som jag ska läsa måste jag skriva upp stödord, annars kommer jag inte ihåg vad jag skulle läsa.  Det känns som om huvudet är fullt med döda hjärnceller där de skvalpar huller om buller  i den gråa hjärnsubstansen. Signalsubstanserna har ingenstans att ta vägen i denna döda labyrint. Jag kanske håller på att bli dement. Det känns också svårt att skriva ibland.. Jag blir så osäker på om jag skriver rätt och om jag stavar orden rätt. Jag som har alltid varit duktig på rättstavning. Nu vet jag varken ut eller in. Tur att det finns rättstavningsprogram, jag  får nog börja använda en sådan.

Jag har provat att arbetsträna men pga min tarmsjukdom och depression gick det inte. Jag sökte bilstöd för att kunna ta mig till arbetstränignen men fick nej på grund av att jag hade fel ersättning från försäkringskassan. Dom har helt sjuka regler.  Vad spelar det för roll vad man har för ersättning, pengarna kommer ju från samma kassa… Jag blir så arg och ledsen. Jag har inte varit och hälsat på mina barn på två år nu eftersom jag inte vågar åka tåg eller buss pga mina tarmproblem.

Jag anmälde den medicinen som gjorde mig sjuk till Läkemedelsförsäkringen.  Efter 10 månaders handläggning fick jag nej till skadestånd  från Läkemedelsförsäkringen. Jag har nu överklagat ärendet och deras handläggnignstid är 4-8 månader.

Det känns som att jag har aldrig något roligt att skriva om, kanske är det därför jag drar mig från att skriva.  Men jag ska börja skriva rent det som jag skrivit hittills. Jag ska spara det i något form till mina döttrar. De vet inte så mycket varför jag är så olycklig. Vi har aldrig pratat om min barndom och ungdom. Det plågar mig att jag ofta känner att jag var en dålig mamma när filickorna växte upp. Jag var så rädd och rotlös och vi flyttade jämt och ständigt.

På något sätt har jag aldrig blivit riktigt vuxen. Jag har alltid skött saker på mitt vis utan stöd från andra vuxna.

Fortfarande saknar jag en mamma och en pappa i mitt liv. En person som jag kan lita på och som älskar mig villkorslöst. Någon som tröstar och ger råd. Någon som är stolt över mig när jag gjort någonting bra. Någon som förstår mig och inte sviker.
Men någon sådan person har aldrig funnits i mitt liv och gudarna ska veta att jag känt och känner att jag är så oerhört ensam på denna onda värld.

Jag har ju mina barn, de är min familj men det var stundtals slitigt när de var små. Jag var så ensam om allt, både glädje och de mindre roliga sakerna.

Börje, barnens pappa var en skitstövel. Han var alkoholist utan att någonsin erkänna det. Han var elak och misstänksam.
Han slog mig aldrig, han använde andra metoder som var mer effektiva att bryta ner mig.
Men framför allt svek han mig redan innan barnen var födda.

Eftersom jag fick förvärkar väldigt tidigt lades jag in på sjukhus redan två månader innan beräknade nedkomsten. Där på Bodens BB låg jag och bara väntade att barnen skulle komma ut så jag kunde komma därifrån.
Börje syntes inte till många gånger. Kärleken till spriten var viktigast av allt för honom.
Till och med när jag var i början av graviditeten och var på ultraljud i Kalix var han på vift. Kurs i Stockholm hette det. När jag ensam fick reda på att jag väntade på tvillingar var han i huvudstaden och roade sig.

När jag kom hem till Haparanda från Kalix dök han upp fullare än någonsin och med två Grants flaskor i bagaget. ”Du ditt svin, du bara super och jag väntar på tvillingar” skrek jag och hällde ut spriten. Han fattade ingenting som vanligt.

Han fattade inte mycket under min graviditet heller eftersom han var borta på sjön den mesta tiden. Där satt jag i Haparanda, långt från civilisationen helt jävla ensam med växande mage och växande problem.

De tre första månaderna spydde jag dygnet runt. Jag kunde inte äta något annat än apelsiner som jag var helt tokig i under hela graviditeten. Jag tappade bort räkningen hur många gånger jag var inlagd på sjukhus för att få dropp eftersom jag inte kunde få någon näring i mig via den vanliga födan.

Men till slut var väntan över. En eftermiddag satte värkarna igång och det kändes så starkt så jag visste att nu var det allvar. Jag ringde till Börje på kvällen och sa att det var bäst att han kom till sjukhuset nu för barnen skulle födas snart. Han dök upp vid tolvtiden på natten. Jag hade redan kämpat en del och var glad att han var där. Men ack så fel jag hade när jag inbillade mig att jag skulle få stöd av honom. Den grisen bad att få en säng till sig i förlossningsrummet. Han fick det och la sig och sov fram tills att barnen kom till världen vid halv sju tiden följande morgon.

Det jävligaste hände några dagar efter förlossningen. När Börje skulle skriva på faderskapspappret vägrade han. Han ville göra ett faderskapstest. Det kändes som ett slag rakt i ansiktet. Det skar i mitt hjärta när blodprovet på flickorna togs på deras minimala hälar.

Jag förstod inte då varför han ville göra faderskapstestet eftersom han visste att jag inte kunnat vara med någon annan. Men nu efteråt förstår jag att det ingick i hans djävulska beteende mot mig. Jag skulle brytas ner redan från början.

När flickorna var sex veckor gamla flyttade vi till Västerås där Börje hade fått jobb. Jag hade krävt honom att sluta på sjön eftersom jag ville att flickorna skulle ha en närvarande pappa. Inte ens då, när jag redan var psykat av honom i ett års tid förstod jag att han inte skulle ändras. Och så här i efterhand när man får de vettigaste tankarna inser jag att det var fel av mig att tvinga honom sluta som sjöman. Det var hans liv och det tog jag ifrån honom. Det klandrar jag mig för fortfarande eftersom kanske skulle Börje vara vid liv om han hade fått leva det liv där han hörde hemma.

Det känns som att det är mitt fel att allting gick som det gick pga att Börje tog landjobb.
Han trivdes inte. Han trivdes inte på jobbet och inte hemma heller. Han trivdes inte som småbarnsfar.
Efter några månader köpte han sig en egen lägenhet och flyttade från radhuset där vi bodde.
Efter ytterligare några månader fick han jobb i Stockhom och skaffade en övernattningslägenhet där.

Nu blev hans träffar med barnen väldigt sporadiska, han kom och gick som det behagade honom.
Han hade ett eget knep att reta gallfeber på mig. De gångerna jag hade planerat något och han lovat vara med sina barn brukade han antingen komma för sent eller inte komma alls så jag missade alltid det jag planerat.

Jag vet inte hur många gånger jag och flickorna stått på stationen i Västerås och väntat på en pappa som inte kommit med tåget. Och inte med nästa eller nästa heller. Jag har fått ta till vita lögner att pappa jobbar och inte hinner komma. Mina planer har spruckit och till slut slutade jag att planera saker eftersom jag visste aldrig om han skulle komma eller inte.

Vi gick på familjerådgivning men han lyssnade på ingen.
Efter några år fick jag ensam vårdnad eftersom han aldrig var närvarande. Rätten gav honom rätt att träffa barnen varannnan helg och varannan storhelg men han utnyttjade sina rättigheter endast när det passade honom. Några somrar tog han med sig flickorna till Haparanda och då var jag livrädd och kunde inte koppla av. Första sommaren innan flickorna fyllde ett år var jag med till stugan i Haparanda. Det slutade med att jag tog bilen och stack hem pga hans supande.

Trots att vi inte levde tillsammans och hade med varandra att göra endast pga barnen så ville Börje kontrollera mig. Han hade till och med kontaktat försäkringskassan och frågat om jag är sjukskriven när jag var på semester i Spanien. Han var ond. Så jävla ond. Han ville att jag skulle misslyckas. Han sökte alltid fel hos mig och terroriserade mig på de mest konstiga sätten.

Jag var verkligen inte fullkomlig själv men jag försökte göra mitt bästa. Jag utbildade mig när barnen var små. Slet ensam med hemmet, barnen och studierna. Fick jobb och fortsatte att slita. Livet var rätt så bra innan jag blev uppsagd från mitt jobb på Telia eller Televerket som det hette på den tiden när det var stora massuppsägningar. Mitt horton slog också till det året värre än någonsin och ibland undrar jag hur jag klarade av att sköta barnen alldeles ensam när jag var som sjukast.

Sen träffade jag en ny man. En bra man som på slutändan ändå förstörde det enda trygghet jag hade kvar i livet. Min ekonomi.

Jag har börjat redigera det jag skrivit tidigare och sparar det redigerade materialet med hoppet att någon gång låta mina döttrar läsa det. Även om jag ibland längtar efter döden så är jag rädd att dö innan jag berättat min historia. Mina barn vet ju inte så mycket om mitt liv och jag har fruktansvärda skuldkänslor över att jag inte orkat prata om någonting. Jag har sopat allt det svåra under mattan och på något sätt vill jag förklara varför jag inte är som alla andra. Varför jag lät deras mormor försvinna ur deras liv..  Varför vi bott på så många olika ställen….Varför jag aldrig pratar om deras döda pappa.. (jag vill ju inte prata illa om honom eftersom han är död men jag har inte heller något gott att säga om honom) Det finns så mycket jag vill säga som blir osagt.

Jag känner mig feg och dålig som människa. Jag har alltid flytt från det svåra.
Att sitta och skriva om mina innersta tankar är oerhört svårt men jag känner att jag måste göra detta. Det här projektet ska jag göra klart… den här gången ska jag inte fly.

Det kom ett nytt minne till mig igår kväll..
En sommardag efter maten satt jag i vardagsrummet.  Plötsligt knackar det på ytterdörren och en till mig okänd man kliver in. Han får syn på mig och hälsar mig med orden ”Du måste vara Marita, jag är din pappa från förr i tiden”. Jag bara sitter där och är förvirrad. Tankarna rusar i huvudet. ”Min pappa”. ”Från förr i tiden”. ”Vilken tid”? ”Vilken pappa”? ”Är han min pappa”? Herregud, är han verkligen min pappa tänker jag medans han går vidare mot köket där mormor, morfar och några släktingar fortfarande sitter och äter. Morfar sitter med ryggen mot dörren till hallen när denna mystiska man stiger in i köket med orden ”goddag i stugan” och sträcker sin hand mot morfar som är på väg att vrida sig mot honom. Morfar vänder sig tillbaka mot bordet och säger ”Till dig räcker jag inte min hand” och fortsätter att äta. Ingen vill prata med denna man som kanske är min pappa. Jag är rädd eftersom jag aldrig sett morfar så fientlig, så arg.  Jag fick veta senare att mannen var Klaus, Hilkkas och Ristos pappa.  Det var till honom morsan hade rymt med mig när jag var liten.  Jag hade tillbringat ett par år av mitt liv med mannen som nu försvann lika fort som han dykt upp.

När detta hände var jag kring tretton år men fortfarande kan jag se klart scenen där min morfar vänder ryggen till Klaus. Det är så märkligt att vissa händelser etsar sig i minnet så starkt och vissa saker kan man inte framkalla hur hårt man än försöker. Och det känns som att det är de tråkiga minnena som är klara och de få lyckliga stunderna är så suddiga och otydliga.

———-

Jag har slutat att äta Cymbalta för några månader sedan. Jag mår inget vidare bra men det gjorde jag inte heller med tabletterna. Under tiden jag åt medicinen kändes det som om jag var inne i en bubbla.. jag kände varken gläde eller sorg, allting kändes som en grå massa. Nu känner jag mest sorg och är ledsen och så oerhört deprimerad men jag vill inte äta den medicinen. Det tog flera månader att bli av de konstiga små ”elektriska stötarna” som jag hade i kroppen under och efter nertrappningen av tabletterna.

Jag känner att jag är i stort behov av samtalsterapi av något slag men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig till sjukhuset och påbörja något jag inte orkar fullfölja. Skrivandet får vara min terapi för tillfället.

———

Tips till er som har författardrömmar. www.vulkan.se