Jag har fått några mejl om att folk vill att jag ska fortsätta att skriva.
Det värmer när jag kan beröra någon och att några verkligen läser det jag skriver.

Luften gick lite ur mig när jag skrev ”brevet” till morsan.

Det kändes faktiskt skönt att få mina känslor nedpräntade men samtidigt kände jag skam att jag verkligen hatar henne. Ibland tycker jag nästan synd om henne men sen tänker jag hur olycklig och ensam jag var alltid som barn…. då försvinner ”tycka synd känslorna” ganska fort.

Förutom att jag inte är riktigt kry i själen så har jag även mått riktigt risigt fysiskt de senaste månaderna. Jag drabbades av en kronisk tarminflammation i februari månad efter att ha ätit antibiotika och det har varit riktigt jobbig. Vissa perioder har jag haft diarrér i vekcor och då är jag fånge i hemmet. Jag måste kunna rusa till toan inom några sekunder efter att jag känner att skiten är på väg. Det känns som jag inte gjort annat de senaste månaderna än bajsat och bajsat och det värsta är att det sprutar åt alla håll och kanter när det kommer så jag kan inte ens tänka att gå på toan nån annanstans än hemma.

Det går upp och ner – mest ner känns det som men vissa dagar är jag faktiskt lite bättre och kan vistas ute lite.

Men att åka någonstans är helt omöjligt… Till och med grannarna har tröttnat på att skjutsa mig till affären så nu är det riktigt kört. Jag skulle behöva en bil men har absolut inte råd att köpa någon på min minimala sjukersättning.
Det känns förjävligt att inte kunna åka och hälsa på mina döttrar i stockholm. Inte fan tar jag tåget och kanske skiter ner mig på resan……… Havet har jag inte sett på flera månader och det känns som att jag inte kan andas snart…. havet ger mig livskraft och tröst och nu är lugna stunderna vid havet också ett minne blott. Men jag längtar så att det gör ont….

Jag ska nog fortsätta skriva här i alla fall eftersom jag inte vill svika mina läsare och jag har mycket kvar att berätta. Livet blev inte ens i närheten av det jag drömde om… Och när jag tänker på allt som hänt mig känns det som om jag är en spelfigur i ett sjukt dataspel där man får påäng desto mer man plågar sin figur.
Men jag lovar att fortsätta att skriva så fort jag får lite mer ork.

______________

Andra bloggar om: Skriva, depression, sjukdom, tarminflammation, fattigdom, längtan
tarminflammation, kronisk tarminflammation

Mamma!

Jag hatar dig och jag kan aldrig någonsin förlåta dig.
Varför födde du mig till den här världen när du inte ville ha mig?

Varför svek du mig gång på gång?

Vet du hur ont det gjorde att inte ha en mamma som stoppade om mig på kvällarna?
Jag grät när mina kusiners mamma kramade mig en kväll när hon nattat sina egna barn. Det var den enda gången någon kramat mig när jag var liten. Jag grät och längtade så mycket efter dig.

Du hämtade mig när jag var åtta år gammal. Men jag fick ingen kärlek av dig. Du lät din nye man vara fruktansvärt elak mot mig och såg bara på brevid utan att försvara mig.
Efter knappt ett år hade du fått nog av mig. Du tyckte att jag var besvärlig så jag fick åka tillbaka till mormor och morfar.

Vet du vad mamma? Jag var inte besvärlig. Jag var som barn brukar vara.
Jag var bara så ensam eftersom du var aldrig hemma när jag kom hem från skolan.
Och på kvällarna fick jag gå och städa kontor med dig. Men inte ens då fick jag någon kärlek av dig. Jag dög till att tömma papperskorgar och städa toaletter.
Sen när vi kom hem gled du bara runt naken och din man kallade dig för älskling hela tiden.

Det konstiga var att jag trots allt längtade efter dig när du lämnat mig igen och jag växte upp hos mormor och morfar. Jag drömde att du älskade mig och att du skulle vilja vara min mamma. Att du skulle hämta mig och vi skulle leva lyckliga som en riktig familj.

Det jag kommer mest ihåg är en ständig längtan efter dig. Det gjorde så ont inom mig och det gör ont fortfarande eftersom jag vet att jag aldrig kan få en mammas kärlek.

Jag hatar dig för att du också tog min pappa ifrån mig.
Jag hatar dig för alla dina lögner.
Jag hatar dig för att du har gjort så att jag aldrig kan lita på någon eller älska någon.
Jag hatar din skenhelighet och egoism.
Jag hatar dig mamma!
Jag hatar dig för att du inte kunde stå för det du gjort mot mig och mina halvsyskon. Du ville inte prata om det, när jag tog upp vissa saker sa du att det inte hade hänt.

Mamma, tror du verkligen på det själv? Tror du att jag hittade bara på? Om du gör det måste du vara sinnessjuk. För jag har upplev allting och jag kommer ihåg många händelser från väldigt tidig barndom. Jag kan fortfarande känna känslorna jag kände vid olika händelser.
Traumatiska händelser sitter i för alltid. Jag kan aldrig glömma skräcken när du lämnade mig, längtan när du var borta och hoppet att du skulle börja älska mig.

Jag vet att du är rädd för döden. Det var du redan för länge länge sedan. Du är nog ännu räddare nu när du är gammal och döden närmar sig. Jag tycker att du kan brinna i helvetet för det du har gjort för mig och mina halvsyskon. Du har förstört så många människors liv med din kärlek till dig själv och bara till dig själv. Det är dags för dig att känna skräck och längtan. Men du har inget hopp. Du har varit så ond hela ditt liv och det vet du. Men det är för sent att ångra sig nu. Nu kan du ruttna i din ensamhet för en sådan människa som du är har du inte heller några vänner.

Även om det aldrig kommer att hända men om du skulle komma och be och böna min förlåtelse skulle du inte få det. För det är alldeles för sent. Du är en hjärtlös egoistisk främling och jag hatar dig verkligen!

Fån din dotter.

_________________

Andra bloggar om: mamma, hat, döden, barndom, trauma, längtan, längtan efter kärlek, tårar

Jag har fått frågor om jag har medicin mot min depression.

Jag har bytt från CIPRALEX till CYMBALTA i några månader sedan.

Jag känner ingen större skillnad med den nya medicinen.
Men å andra sidan så känner jag ingenting, det känns som om livet vore en grå tung sörja utan varken glädje eller riktig sorg.

Men det ska ju vara färre biverkningar med Cymbalta så jag ger den en chans.

Andra bloggar om: cymbalta, cipralex, medicin mot depression, depression, ångest

Idag känns allting bara värre och värre. Jag gråter utan anledning och känner att allting är så hopplöst. Den långa vintern är på väg och det känns som om jag inte orkar.

Jag tänker på mitt liv som varit och det är ingenting man vill minnas. Först en barndom som aldrig var en riktig barndom och sen ett misslyckat vuxenliv. Ibland känns det som om jag fortfarande var den lilla flicka som tvingades ut på gatan klädd i herrkläder. Ensam, rädd och skamsen.

Nästan alla mina killar har varit konstiga, missbrukare av något slag – förutom en som var för normal så jag klarade inte att vara tillsammans med honom. Jag gjorde slut efter tre år när det kändes som tryggast. Jag lämnade honom så att han inte skulle kunna lämna mig.

Jag skulle vilja dö om jag vågade ta steget. Men jag vågar inte. Och på något sätt vill jag nog inte dö heller…. jag vill ändå leva hur jävligt det än känns. Men döden skulle ju vara en befrielse – eller skulle det? Jag kanske hamnar i helvetet…..

Konstiga tankar…. kanske håller jag på att tappa förståndet helt och hållet.
Orkar inte tänka och orkar inte skriva.

Andra bloggar om: Tårar, ångest, psykisk ohälsa, depression, döden, minnen, barndom

Att leva med depression är oerhört slitande. Med ständigt dåligt samvete över saker som är ogjorda känner jag mig mer och mer värdelös för varje dag som går.

Jag kan inte koncentrera mig på något som jag gör.

Förut läste jag alltid, nu har jag inte öppnat en bok på länge eftersom jag ändå bara läser första sidan om och om igen.
Jag orkar inte titta färdigt på en film eftersom jag inte klarar av att följa med den enklaste handling…. tankarna brukar irra iväg utan någon kontroll.
Diska, städa, tvätta, handla – vardagliga saker som förut gick på rutin kräver idag en enorm kraftansträngning.

Alla hobbyn som jag hade förut finns inte idag. Jag umgås inte med människor. Jag har inga drömmar om framtiden – det känns som framtiden inte finns för mig.

Jag förstår inte hur jag förvandlades till den jag är idag. Jag vet inte när jag slutade att leva.

Det debatteras mycket om depressioner och utbrändhet. Personer som inte vet hur det är att verkligen vara totalt nere skriker ut sitt budskap att det bara är att rycka upp sig, ta tag i sitt liv. Att utbrända bara är lata.

Om det hade varit så enkelt skulle jag ha ”ryckt upp” mig för länge sedan.

Jag vill ingenting annat hellre än att vara normal och lycklig. Jag vill jobba, ha vänner, känna mig behövd, känna glädje och ha drömmar.

Men allt det verkar vara utom räckhåll för mig. För varje dag drivs jag längre och längre in i något som är som ett stort svart hål. Någonting skrämmande och okänt.

Jag försöker kämpa emot. Jag bestämmer varje dag att imorgon ska jag förändra allt, att jag ska göra det och det, att jag ska börja leva.

Men när morgonen kommer är jag bara trött.
Jag drömmer mycket om nätterna, det känns som om jag lever ett annat liv när jag sover. Ett liv där jag är aktiv och får saker uträttade. Nästan varje natt vaknar jag alldeles svettig…. så svettig att jag är tvungen att byta nattlinne. Sen är det omöjligt att somna om.
Jag vet inte när jag har sovit en hel natt och känt mig utvilad på morgonen.

Det känns hopplöst att tänka att resten av mitt liv kanske kommer att se ut så här. Att mina krafter och levnadslust kanske är borta för alltid.

Visst har jag försökt att tänka positivt – att jag trots allt har det rätt så bra. Jag har tak över huvudet och jag har mina armar och ben kvar…… Det var det enda positiva jag kan komma på just nu.
_____

Jag skriver absolut inte för att någon ska tycka synd om mig.
Jag försöker få dem som inte har varit deprimerade att förstå hur det känns att vara deprimerad. Hur svårt livet är när man inte är som ”alla andra”.
Jag vet att det är oerhört svårt att sätta sig i något som man inte erfarit själv. Att man inte kan känna någon annans känslor.
Jag önskar bara att de som dömer ut alla utbrända och deprimerade utan att ha någon kunskap om sjukdomen kunde hålla käften och inte sparka på den som redan ligger. För alla dessa elaka kommentarer gör att jag känner mig ännu mera värdelös.

_____
Andra bloggar om: depression, känslor, utbrändhet, rycka upp sig, ledsen, psykisk ohälsa

Usch va jobbigt det känns att leva. Så svårt och meningslöst.
Varför finns jag här? Vad är min uppgift?

Det känns som om jag levt klart, att jag inte har något mer
att uträtta i detta liv.

Och vad har jag uträttat?
INGENTING!!! Jag har absolut inte gjort någonting som jag kan vara stolt över.

Varför orkade jag inte vara stark när jag var barn?
Varför orkade jag inte stå emot mobbarna i skolan?
Varför kämpade jag inte hårdare när jag blev vuxen?
Varför kämpar jag inte nu?

Jag minns den tiden då jag fortfarande LEVDE men det känns så avlägset.

Det känns som att jag inte är jag. Att min trasiga själ inte är min egen.
Jag minns inte när jag senast kände riktig glädje.
Jag minns inte heller när jag var riktigt ledsen.
Det enda jag känner är någon slags likgiltighet….

VART HAR MINA KÄNSLOR TAGIT VÄGEN????

Andra bloggar om: livet, depression, svår barndom, känslor, hopplöshet, orka

____________________________________________________________

bloggkartan

På hotellet där jag jobbade fanns en finsk tjej som jag blev god vän med.
Oftast gick vi ut direkt efter jobbet och tog några öl. På veckorna drack vi inte så mycket men det blev desto mer på helgerna. Jag var ofta hemma hos henne på helgerna och vi var ute både fredag och lördag. På någon krog träffade jag också min första kille Tommi och vi var tillsammans några månader. Jag var aldrig jättekär i honom, han var nog lite för normal för mig… lite tråkig faktiskt.

När jag hade lärt mig lite mer svenska ville jag söka nytt jobb. Jag var trött på att bo i porrkvarteren och jag var trött på att städa samma hotellrum dag ut och dag in.
Så jag sökte jobb på Stureby sjukhus och fick både jobb och bostad där. Bostaden var ett litet rum med gemensam kök med en massa andra som också jobbade på sjukhuset men rummet var rent och det var lugnt i Stureby.

En kväll följde jag med några tjejer till Göta källare och där träffade jag en kille som jag var tillsammans med i nästan fyra år. I början var allt bra. Vi var unga och kära och vi skaffade en lägenhet i Tyresö.

Men efter några måndader märkte jag att han var väldigt svartsjuk. När jag började jobba på Timex sökte han också jobb där. Vi var alltid tillsamman och då kunde han kontrollera vad jag gjorde och inte gjorde. Jag försökte att undvika situationer som kunde skapa oro hos honom men även om det inte fanns skäl för svartsjuka så skapade han skäl från tomma intet. Som tex om jag råkade vara i fikarummet och röka och det fanns någon kille där samtidigt blev han helt galen och beskyllde mig för ett och annat.

Eller om vi var på krogen så var jag tvungen att prata med honom och bara honom hela tiden. En gång tittade jag på Aftonbladet som låg på bordet så skrek han att om tidningen är bättre sällskap än han så drar han.

Han spelade jämt på de enarmade banditerna och det var oftast jag som fick betala hyran och andra räkningarna.

Droppen som fick min bägare att rinna över var dagen jag var sjuk och var hemma. Genast när han kom hem började han förhöra mig om vad jag hade gjort. Precis om jag skulle ha orkat göra ett piss när jag hade en ordentlig förkylning med feber.
Han stod där i hallen och skrek att jag hade nog legat med till och med brevbäraren och sen började han dunka mitt huvud mot väggen.

Då sa jag att jag drar. Jag gjorde det också men jag gick tillbaka till honom när han bönade och bad och lovade att aldrig mer slå mig.

Det gjorde han inte heller men det lustiga var att till slut så gjorde jag slut med honom på grund av att han var otrogen. Han som alltid beskyllt mig för att vara det. Allting slutade med att han flyttade och jag bodde kvar i lägenheten.

Under vår tid i Tyresö hade jag lärt känna en massa supande finnar som jag började umgås flitigt med.

Andra bloggar om: Svek, tårar, svartsjuka, alkohol

Idag har jag försökt tränga lite av de mörka tankarna som snurrar i mitt huvud och har gjort något som jag tyckte tidigare var jättteroligt – pyssla med bilder i Photoshop.

Resultatet blev bilden i mitt blogghuvud. Visst är den mörk och ledsam men det känns mer som jag än den förra jag hade.

Ska fortsätta att skriva min historia imorgon.

När jag kom till Stockholm var jag 19 år gammal. Jag hade aldrig förut varit där på egen hand och kände mig ganska vilsen eftersom jag inte kunde mer än några få ord svenska.
Jag hade pratat flytande svenska när jag var i nioårsåldern men eftersom jag inte hade använt språket och inte heller varit närvarande i skolan så mycket så hade jag glömt det mesta.

Jag tog tunnelbanan mot Hagsätra, jag visste att morsan bodde i Högdalen. Men jag klev av redan vid Bandhagen eftersom på lappen där jag hade morsans adress stod Bandhagen som postadress. När jag hade gått runt ett tag utan att hitta tog jag en taxi och kom till slut till rätt adress.

Jag ringde på men det var ingen som kom och öppnade. Till slut kom grannen i lägenheten mittemot och på något sätt fick jag klart för mig att morsan och hennes man var på sin sommarstuga i Sigtuna. Lotta som grannen hette sa att hon och hennes kille kunde skjutsa mig dig. Så vi började åka mot Sigtuna.

Jag var glad och förväntansfull. Snart skulle jag få träffa mamma och min nye lillebror som då var knappt ett år gammal.

Men det blev inga glada miner när vi kom fram. Morsan såg helt shockad ut och hennes man Bernt var som ett stort frågetecken. Jag var inte väntad och absolut inte välkommen. Sommarstugan låg på en tomt där även Bernts bror och någon annan släkting hade sina stugor så det blev ett stort hallå om vem jag var.

Då tog morsan mig avsides och sa att jag absolut inte skulle kalla henne för mamma. Hon hade presenterat mig som sin kusin och jag skulle kalla henne vid hennes förnamn. Den enda som visste att jag var hennes dotter var Bernt.

Morsan och Bernt började packa bilen ganska så omgående och snart var vi på väg tillbaka mot Högdalen. På väg dit förklarade jag för morsan att jag kommit till Stockholm för att stanna och att jag behövde någonstans att bo. Hon sa att jag kunde stanna några dagar tills jag hittat något annat. Men när vi kom fram började hon genast kolla i Dagens nyheter efter jobb och bostad för mig. Hon sa att jag kunde ta jobb som barnflicka, då kunde man bo i familjen där man arbetade. Hon ringde på flera olika annonser men ingen ville anställa mig eftersom jag inte kunde svenska.

Efter några dagar hittade hon en annons där dom sökte städerskor till ett hotell i centrala Stockholm. Där ingick även bostad så hon ringde dit på en gång. Vi fick komma till hotellet följande morgon och jag fick både jobb och bostad där.
Bostaden bestod av ett pyttelitet rum i en nedsliten korridor där det fanns flera lika små rum. Det var som ett råtthål och det bodde konstiga människor i korridoren men jag tyckte att det var bra ändå eftersom det låg mitt inne i stan samt att nu skulle morsan slippa mig. Det låg förresten på Klara norra kyrkogata som jag döpte om till Klaras porriga kukgata eftersom det låg så många sexbutiker och porrbiografer där på den tiden.
När jag fått jobbet och bostaden blev morsan mycket vänligare mot mig. Hon sa att jag kunde komma och hälsa på när jag ville och det gjorde jag också rätt så ofta under många år när jag bodde i Stockholm.

Men under tiden märkte jag hur falsk människa hon var. Hon ljög om allt och hon var så jävla skenhelig. Hon var till och med tvungen att ljuga om sin ålder för att min lillebror inte skulle behöva skämmas att han hade så gammal mamma. Så hon drog friskt av tio år på sin ålder och jag tror att Peter än idag inte vet hur gammal hans mamma egentligen är.

Jag var inte mycket värd i morsans ögon. Hennes sätt att försöka spela finare än vad hon var var fruktansvärt jobbigt. Och sättet som hon uppfostrade Peter med var under all kritik. Kanske hade hon dåligt samvete och försökte gottgöra sina misstag genom att skämma bort Peter… hon hade ju lämnat fyra barn vind för våg. Inte vet jag men han var den mest bortskämda unge jag någonsin mött. Han var bara fem år gammal när han kunde springa in flera gånger under en dag och få en femma av morsan varje gång. Sen köpte han godis i tobakaffären i hörnet både för sig själv och sina kompisar. När han blev äldre fortsatte det på samma sätt… bara att pengasummorna var större. Maten hemma dög inte för Peter och han skulle alltid ha de dyraste märkeskläderna och de finaste prylarna. Och morsan betalade. Han behövde inte gå i skolan eftersom han orkade inte och han behövde inte jobba heller eftersom det var lättare att bo hemma. Sova hela dagarna och vara ”vem vet var” på nätterna. Mer än en gång tog polisen honom och morsan fick åka och hämta honom på kronobergshäktet mitt på nätterna.

Kanske är jag bitter och avundsjuk eftersom Peter fick all den omsorgen som jag aldrig kunde njuta av men kanske är det i slutändan bäst att jag inte fick det han fick.

Jag jobbade kvar på hotetllet ett tag och dag för dag lärde jag mig mer svenska. I början köpte jag Kalle Anka tidningar och med hjälp av ett lexicon tragglade jag igenom dem. Jag pratade och pratade och sa till folk att dom skulle rätta mig när jag sa fel. Och jag läste mycket hela tiden. Ändå har jag fortfarande lite problem med ordföljden men jag kan åtminstone göra mig förstådd på Svenska.

I och med att jag umgicks ganska mycket med finnar kom alkoholen i bilden. Det var naturligt att på helgerna dra runt på olika krogar och dricka. Eller vara hemma hos någon och dricka. Så alkoholen blev mitt nästa gissel….

När jag fyllde 16 år var jag fri från skolan och ville så långt från Pudasjärvi som möjligt.
Jag flyttade till Helsingfors där jag genast fick jobb som springflicka på Sinebrcyhoff ölfabrik.

Innan min sextonårsdag hade jag redan genomgått två självmordsförsök och även fått graviditetstesta mig några gånger. Etersom jag levde på en liten ort kände jag att alla stirrade på mig och därför ville jag inte stanna kvar där.

Jag trodde alltså att jag skulle finna lyckan när jag reste bort och började ett nytt liv någon annastans – ett vuxenliv.
Att jag äntligen skulle finna lyckan och någon som älskade mig.

Jag jobbade på ”Koff” några månader men sen blev jag trött på allt springande runt den stora fabriken så jag ville söka annat jobb. På den tiden var det bara att kliva in på arbetsplatsen och fråga ifall dom behövde hjälp. Större arbetsplatser hade även egna ”arbetskraftskontor”.

Under min tid på ”Koff” hann jag bli kär några gånger. Killarna som jag föll för var alltid lite äldre och nu i efterhand förstår jag att dom bara utnyttjade mig och min kropp. Jag var lätt offer i min längtan efter kärlek.
Och visst fick jag kärlek…. kroppslig sådan fast jag uppskattade inte sex på den tiden. Jag hade sex enbart för att få känna närhet och en stunds lycka.

Innan jag började jobba på Olympiastadions pub i Helsingfors jobbade jag några veckor i ett litet café .
Där i cafeét träffade jag Rale som skulle bli min pojkvän ett tag men även vara delaktig av det otroliga som hände mig den vintern.

Det var också Rale som gav mig en svår gonorré som nästan kostade mig livet eftersom jag inte kom till sjukhus innan jag var riktigt dålig och fick åka dit med ambulans. Jag vårdades där över en vecka med stark antibiotika och dropp. Läkarna sa att kanske aldrig kan få barn.

Men en dag innan jag blev sjuk hände det något som jag inte ens kunde drömma om i mina vildaste fantasier.
Rale och jag skulle gå ut på krogen en kväll. Först skulle han bara gå upp till sin arbetsgivare och lämna ett papper till honom. Jag följde med honom upp till arbetsgivaren och redan när vi stod i trapphuset reagerade jag på namnet på dörren. Det var samma ovanliga efternamn som min pappa hade.

Det enda jag fick höra om min far var mormors kommentar ”där är den usla skitstöveln” när hon kastade ett foto med en man som låg på mage på en badstrand. Man såg inte ens hans ansikte på det fotot.

Rale ringde på och mannen kom och öppnade. Han reagerade direkt när han såg mig och började fråga var jag kom ifrån och vad min mamma hette. (Tyvärr så är jag väldigt lik min morsa till utseendet)
Jag berättade för honom det han ville veta och plötsligt gick han bara fram till en byrå och började gräva i en av lådorna. Han hittade ett papper som han räckte till med orden ”du är min dotter”.

Det var helt otroligt. Helsingfors är en stor stad och utan att ödet är inblandat är det nästintill omöjligt att något sådant kan hända.

Men det hände och vi pratade hela natten och en vecka efter att vi möttes åkte vi till Uleåborg där jag fick träffa mina farföräldrar. Jag fick höra deras version av det som hänt när jag var liten. Pappa berättade också att han och hans föräldrar hade velat ta hand om mig när jag var barn men mamma hade ljugit och sagt att jag hade det bra hos henne. Han berättade att han hade försökt att kontakta mig vid flera tillfällen via mina morföräldrar och min morsa utan resultat.

Jag kan varken ta morsans eller pappas parti eftersom jag inte vet vad som hände dem emellan. Men jag kan aldrig acceptera att morsan vägrade mig att umgås med min pappa. Att hon ljög och levde som hon gjorde.

Jag tyckte i alla fall att det var underbart att ha ”hittat” min pappa och vi umgicks mycket och bara några veckor efter vårt första möte flyttade jag in hos honom.

Men det var ett misstag.
Pappa var alkoholist. Han drack i perioder och emellanåt blev han helt galen när han var på fyllan. Han hade också en fyllekärring hos sig när han söp och det var inte kul att komma hem från jobbet på krogen vid midnatt och bevittna deras supande.

Mitt mått var rågad då han en natt tog fram en morakniv och började hugga i telefonkatalogerna med orden ”så här kan jag göra med er också.” Jag ringde till polisen som hämtade pappa.
Jag var aldrig rädd för honom menefter någon månad orkade jag inte med hans suparperioder längre. Jag tänkte att jag åker till Stockholm och försöker få ett jobb där. Jag orkade inte vara kvar i Helsingfors så jag flydde igen.

Min dröm var också att hitta min mamma som bodde i Stockholm. Det gjorde jag också men om jag hade vetat det jag vet idag hade jag nog aldrig sökt upp henne.